"Aspergerjournalist" punkterar uppblåsta budskap
Det brukar heta att ”ändamålet helgar medlen”, men den senaste veckans debatterande om barnfattigdomen visar snarare på hur ändamålet ibland kan vanhelgas av de medel som används. Detta är något som barnorganisationerna Rädda Barnen, Majblomman och Bris bittert fått erfara i samband med att deras siffror om barnfattigdom synats i Uppdrag granskning.
Olyckligtvis är detta inte första (eller sista) gången som viktiga sakfrågor skyms av de sätt som de förts fram på eller hur de granskats i media. Många intresseorganisationer lägger allt större resurser på att få sina budskap att tränga igenom ett allt starkare mediebrus. För att kunna mobilisera tillräckliga kommunikationsresurser, startas ofta någon from av insamlingskampanj som i sin tur behöver kommuniceras ut. Resultatet blir att det i intresseorganisationen finns en marknadsavdelning som ska arbeta för att samla resurser och en opinionspåverkande del som ska använda resurserna för påverkan i själva sakfrågan. När säljmålen ska nås behöver marknadsavdelningens säljargument var så attraktiva som möjligt och då är det lätt att börja slira på sanningshalten i det opinionspåverkande budskapet. När sedan sakfrågan ska kommuniceras, blåses de tillskruvade budskapen upp till så stora proportioner att en del skeptiker känner sig manade att punktera bubblan.
Samtidigt finns det en grupp ”Aspergerjournalister”, som vinklar sina frågeställningar hårt och kännetecknas av en begränsad social interaktionsförmåga. Sverker Olofsson på Plus får anses som en av pionjärerna. Med sitt orädda sätt och mopsiga framtoning agerar han lite som en tax som bitit sig fast i benet och inte vill släppa taget. Oavsett vilka svar han får, upprepas sedan den första frågan följt av; ”Ska det vara på det sättet?” Bland andra verksamma Aspergerjournalister utmärker sig också Janne Josefsson och Lennart Ekdal. Allteftersom fler och fler insett att det bara kan sluta med att den som intervjuas av nämnda Josefsson eller Ekdal framställs som skurk eller korkad, har de genom åren fått allt svårare att få någon att ställa upp på en intervju. Detta är något som de själva tar som intäkt för att de tilltänkta intervjuoffren har något att dölja. Den som ställer upp på en intervju och till äventyrs lyckas avväpna nämnda journalisters argument på ett sakligt sätt, misstänkliggörs genom att tilldelas epitetet ”mediatränad”. I likhet med intresseorganisationernas överdrivna kampanjer, syftar denna typ av tillspetsad och överdriven journalistik till att nå igenom ett allt starkare mediabrus.
Olyckligtvis är detta inte första (eller sista) gången som viktiga sakfrågor skyms av de sätt som de förts fram på eller hur de granskats i media. Många intresseorganisationer lägger allt större resurser på att få sina budskap att tränga igenom ett allt starkare mediebrus. För att kunna mobilisera tillräckliga kommunikationsresurser, startas ofta någon from av insamlingskampanj som i sin tur behöver kommuniceras ut. Resultatet blir att det i intresseorganisationen finns en marknadsavdelning som ska arbeta för att samla resurser och en opinionspåverkande del som ska använda resurserna för påverkan i själva sakfrågan. När säljmålen ska nås behöver marknadsavdelningens säljargument var så attraktiva som möjligt och då är det lätt att börja slira på sanningshalten i det opinionspåverkande budskapet. När sedan sakfrågan ska kommuniceras, blåses de tillskruvade budskapen upp till så stora proportioner att en del skeptiker känner sig manade att punktera bubblan.
Samtidigt finns det en grupp ”Aspergerjournalister”, som vinklar sina frågeställningar hårt och kännetecknas av en begränsad social interaktionsförmåga. Sverker Olofsson på Plus får anses som en av pionjärerna. Med sitt orädda sätt och mopsiga framtoning agerar han lite som en tax som bitit sig fast i benet och inte vill släppa taget. Oavsett vilka svar han får, upprepas sedan den första frågan följt av; ”Ska det vara på det sättet?” Bland andra verksamma Aspergerjournalister utmärker sig också Janne Josefsson och Lennart Ekdal. Allteftersom fler och fler insett att det bara kan sluta med att den som intervjuas av nämnda Josefsson eller Ekdal framställs som skurk eller korkad, har de genom åren fått allt svårare att få någon att ställa upp på en intervju. Detta är något som de själva tar som intäkt för att de tilltänkta intervjuoffren har något att dölja. Den som ställer upp på en intervju och till äventyrs lyckas avväpna nämnda journalisters argument på ett sakligt sätt, misstänkliggörs genom att tilldelas epitetet ”mediatränad”. I likhet med intresseorganisationernas överdrivna kampanjer, syftar denna typ av tillspetsad och överdriven journalistik till att nå igenom ett allt starkare mediabrus.
Ovan nämna intresseorganisationers uppblåsta budskap är naturligtvis varje ”Aspergerjournalists” våta dröm. Det är därför egentligen varken oförtjänt eller förvånande att Janne Josefsson granskar barnorganisationerna Rädda Barnen, Majblomman och Bris i syfte att punktera deras budskap om "barnfattigdomen". Problemet är dessvärre att det i slutänden är de barn det hela handlar om som drabbas. Den som kanske bäst satte fingret på detta, var förra Sverigechefen för Rädda Barnen, Lars Carlsson. I Uppdrag granskning sammanfattade han det hela så här:
”Det här är en grupp som vi vet far illa i Sverige. De far inte illa på det sättet att de svälter eller inte har skor på fötterna, men de far illa på nästan alla parametrar man kan mäta hur barn kan fara illa på. Och då är det jättesynd, att när vi väl börjar få ett gehör för att det är på det här sättet, så överdriver man på ett sätt så att det slår tillbaka.”
BRIS generalsekreterare Kattis Ahlström gjorde ett konstruktivt försök att rikta tillbaka ljuset på barnen, genom att tala om ekonomiskt och socialt utsatta barn och undvika begreppet "barnfattigdom". Den positiva effekten blev att hon och BRIS hamnade utanför skottlinjen, den negativa effekten blev att hon av vissa ansågs "vika ner sig" för lätt.
Anledningen till överdrifterna är naturligtvis att de tror att detta krävs för att få gehör, men ”genvägar är ofta senvägar” och när intresseorganisationer överdriver sina sakfrågor blottas angreppspunkter för den goda sakens motståndare, samtidigt som många av dem som egentligen sympatiserar med saken väljer att ligga lågt. Även för ”Aspergerjournalister” riskerar överdrifter att slå tillbaka på budbäraren. I fallet med barnfattigdomen är Janne Josefsson egentligen en av dem som länge har kämpat för de utsatta i samhället, men som nu reagerar och ifrågasätter barnorganisationernas genvägar till uppmärksamhet. Men hans tillspetsade argumentation och höga tonläge gör att även han får många mothugg.
Intresseorganisationernas och ”Aspergerjournalistens” genvägar blev i det här fallet dessvärre en senväg för sakfrågan. De stora förlorarna är de ekonomiskt och socialt utsatta barn som existerar oavsett om vi tycker att de ska kallas "fattiga" eller ej.
Intresseorganisationernas och ”Aspergerjournalistens” genvägar blev i det här fallet dessvärre en senväg för sakfrågan. De stora förlorarna är de ekonomiskt och socialt utsatta barn som existerar oavsett om vi tycker att de ska kallas "fattiga" eller ej.
(Återstår att se om kopplingen mellan Asperger, journalist och nämnda reportage också slår tillbaka och motverkar sitt eget syfte. :-))
Leave me alone!
TV-reklam, Tidningsreklam, dörrförsäljning, telefonförsäljning, försäljare på stan som vill att man ska stöda Rädda Barnen... Det blir bara fler och fler som vill krypa oss inpå skinnet och prångla på oss sina budskap. Nu har valrörelsen dragit igång och jag såg precis på TV4 och om hur partierna planerar att använda sociala medier och dörrknackning i valrörelsen.
Moderaterna har som mål att besöka 300 000 hem i Sverige. Socialdemokraterna ska tydligen knacka 50 000 dörrar bara i Örebro. Nu räcker det alltså inte med att hänga upp-och-ner-vända kors på dörren för att undvika Jehovas Vittnen. Vad ska man hänga på dörren för att slippa politiska uppvaktningar?
När det gäller organisationer som jagar mig på stan har jag som princip att inte stödja dem under 6 månader efter att de "uppvaktat" mig när jag är ute och handlar. Behöver jag säga att mitt stöd till Röda Korset, Rädda Barnen m fl är väldigt begränsat.
På Moderaternas valsajt finns en avdelning som de kallar "5 minuter". De vill att sympatisörer ska ge 5 minuter av sin tid och skicka mejl till de av sina vänner som ännu inte har bestämt att de ska rösta på M. Säkerligen har övriga allianspartier och de "röd-gröna" liknande planer.
Funderar på hur lång karenstid jag ska ha för vänner som skickar mig politisk propaganda och hur jag ska hantera de partier som inte lämnar mig ifred på stan. Om jag skulle ha samma princip som för välgörenhetsorganisationer blir resultatet att jag kan ligga på sofflocket en viss söndag i september.
Det kanske är det de vill?
Moderaterna har som mål att besöka 300 000 hem i Sverige. Socialdemokraterna ska tydligen knacka 50 000 dörrar bara i Örebro. Nu räcker det alltså inte med att hänga upp-och-ner-vända kors på dörren för att undvika Jehovas Vittnen. Vad ska man hänga på dörren för att slippa politiska uppvaktningar?
När det gäller organisationer som jagar mig på stan har jag som princip att inte stödja dem under 6 månader efter att de "uppvaktat" mig när jag är ute och handlar. Behöver jag säga att mitt stöd till Röda Korset, Rädda Barnen m fl är väldigt begränsat.
På Moderaternas valsajt finns en avdelning som de kallar "5 minuter". De vill att sympatisörer ska ge 5 minuter av sin tid och skicka mejl till de av sina vänner som ännu inte har bestämt att de ska rösta på M. Säkerligen har övriga allianspartier och de "röd-gröna" liknande planer.
Funderar på hur lång karenstid jag ska ha för vänner som skickar mig politisk propaganda och hur jag ska hantera de partier som inte lämnar mig ifred på stan. Om jag skulle ha samma princip som för välgörenhetsorganisationer blir resultatet att jag kan ligga på sofflocket en viss söndag i september.
Det kanske är det de vill?
