Mats funderingar...

Sedan sent 1990-tal har entreprenörskap kommit att bli ett ”buzzword” i det svenska skolsystemet. Många skolor säger sig praktisera ett s.k. ”entreprenöriellt lärande”. I gymnasieskolan finns entreprenörskap sedan 2011 med som ett eget ämne. I grunden är jag positiv både till att unga människor får utveckla ett företagsamt förhållningssätt och att de får kunskaper för att kunna starta företag. Samtidigt kan jag ibland känna att entreprenörskapsbegreppet klistras på sådant som vi gjort i skolan sedan länge, men som tidigare benämndes som något annat. Vad menar vi egentligen med entreprenörskap? Och vad är det vi vill att satsningen på entreprenörskap i skolan ska leda till?

Joseph Schumpeter, som var verksam under första halvan av 1900-talet, är flitigt citerad inom entreprenöskapsforskningen. Han menade att en entreprenör är någon som kommer på något nytt. Det ”nya” kan handla om en ny vara eller en ny kvalitet av en vara, en ny produktionsmetod, en ny marknad, eller en ny organisation som möjliggör en entreprenöriell vinst som entreprenören kan tjäna pengar på tills så många har imiterat idén att den inte längre ger en fördel i förhållande till konkurrenterna.

I det svenska utbildningssystemet har entreprenörskap fått en dubbel mening. En bredare definition innebär att utbildningen ska ”utveckla företagaranda och företagarkompetens”. Denna definition handlar om utveckling av vissa personliga egenskaper utan att ha någon direkt koppling till att skapa nya företag. Den andra definitionen är snävare och handlar specifikt om ”utbildning i hur man skapar ett företag”. I gymnasieskolans läroplan framgår att entreprenöriella förmågor även är ”värdefulla för arbetslivet, samhällslivet och vidare studier”.

Det är dock inte alltid som det entreprenöriella förmågorna kommer till den användning som vi tänkt oss. När jag arbetade som lärare berättade en elev om hur han under år 8 i grundskolan hade importerat cigaretter via Internet och sedan hade sålt dem vidare på skolgården.

”- Jag hann sälja 200 limpor innan lärarna upptäckte mig.”

Utifrån Schumpeters perspektiv ett väldigt entreprenöriellt tilltag där en ny och oexploaterad marknadskanal som utnyttjades för att skapa en entreprenöriell vinst. Men var det bra och något som jag som lärare i företagsekonomi och entreprenörskap borde uppmuntra?

(artikel i Handel & Ekonomi, november 2012)

Samverkan mellan utbildning och näringsliv är egentligen inget nytt. I det gamla skråväsendet var utbildning en integrerad del av företagandet, där mästare skolade in lärlingar och gesäller i yrket. Efter hand formaliserades dessa utbildningar och under 1900-talets andra hälft kom en allt större andel av ungdomarna att genomgå gymnasieskolan. Även om det funnits många inriktningar, blev gymnasieutbildningarna i allt större utsträckning högskoleförberedande, vilket gav allt mindre utrymme för samverkansinslag. Sedan mitten av 1990-talet har styrdokumenten dock utvecklats till att i allt större utsträckning ställa krav på att både gymnasie- och högskolor samverkar med det omgivande samhället.

För Handel & Ekonomis läsare kommer det naturligtvis inte som någon nyhet att det finns många exempel på hur gymnasieutbildningar samverkar med företag och organisationer utanför skolan. Ofta handlar det om samverkan kring det arbetsplatsförlagda lärandet på yrkesprogrammen, men samverkan är också vanligt förekommande på de studieförberedande programmen. Det är inte ovanligt att samverkan mellan utbildningar och det kringliggande samhället kopplas ihop med den strävan mot entreprenörskap i utbildningen som funnits de senaste decennierna. Eva Leffler (2006) har analyserat grundskolans och gymnasieskolans styrdokument utifrån vad som betonas i den entreprenöriella skoldiskursen och kommer bland annat fram till att ”samverkan med närsamhället är betydelsefull och utgångspunkten ska vara elevernas erfarenheter.” Annika Otterborg (2011) som studerat hur gymnasieelever uppfattar entreprenöriellt lärande refererar till Bengt Johannisson och Torsten Madsén (1997) som menar att ”en aktiv samverkan med både näringsliv och andra organisationer i samhället” främjar elevers företagsamhet. Marielle Peterson och Christer Westlund (2007) tar upp skillnader och likheter mellan entreprenöriellt lärande och samverkan. De menar att det entreprenöriella lärandet sker först vid en mer omfattande form av samverkan som ger eleverna projektorienterade och/eller ämnesövergripande utmaningar.

Gymnasieskolans samverkansuppdrag konkretiseras i läroplanen (SKOLFS 2011:144), som på ett övergripande plan föreskriver att det är gymnasieskolans mål att eleverna ska ha ”kännedom om arbetslivets villkor” inom sitt studieområde och hur yrkesområdet ”förändras i takt med teknisk utveckling, förändringar i samhälls- och yrkesliv samt ökad internationell samverkan”. Av läroplanen framgår vidare att skolans personal ska utnyttja ”kunskaper och erfarenheter från arbets- och samhällsliv som eleverna har eller skaffar sig under utbildningens gång”. Detta ska ske genom att man utnyttjar ”kontakter med det omgivande samhället och dess arbets-, förenings- och kulturliv” och utvecklar ”kontakter med handledare och andra inom arbetslivet som kan bidra till att målen för utbildningen nås”.

I stor utsträckning inriktas målen för samverkan på att göra eleverna studieförberedda och anställningsbara, men samverkan kan också ses i ett större perspektiv. I UNESCO-rapporten ”Learning – the treasure within” (1996) presenterar Jacques Delors fyra pelare som utgör en grund för utbildning. De handlar om att lära för att; leva tillsammans, veta, göra, och vara. I detta sammanhang lyfts samverkan fram som ett sätt att stimulera det livslånga lärandet:

”The concept of learning throughout life leads straight on to that of a learning society, a society that offers many and varied opportunities of learning, both at school and in economic, social and cultural life, whence the need for more collaboration and partnerships with families, industry and business, voluntary associations, people active in cultural life, etc.” Detta är något som ligger väl i linjen med skollagens skrivning om att ”utbildningen ska utformas så att den främjar social gemenskap och utvecklar elevernas förmåga att självständigt och tillsammans med andra tillägna sig, fördjupa och tillämpa kunskaper.” (Skollagen 15 kap 2§, SFS 2010:800)

Samverkan kan alltså vara något som bidrar till utveckling för såväl individer, som för utbildningar, företag och samhället i stort. För de parter som förväntas samverka blir samverkan dock inte alltid eftersträvansvärd. Enligt Huxham och Vangens (2005) kan samverkan som saknar en tydlig nytta för de samverkande parterna i värsta fall bidra till att saker och ting fungerar sämre än de gör utan samverkan. ”Put rather more formally, the argument is that unless potential for real collaborative advantage is clear, it is generally best, if there is a choice, to avoid collaboration.”

En tydlig och ömsesidig nytta är i så fall central för en lyckad samverkan. Min erfarenhet är att nyttan oftast är tydlig för både utbildningsanordnare och studerande, men inte alltid lika tydlig för de företag som deltar. Samtidigt finns det tecken som tyder på att samverkan mellan utbildningsanordnare och företag kan främja både ett individuellt och ett strukturellt lärande i de företag som deltar. Detta stöds exempelvis av Nationella Lärlingskommitténs delbetänkande 2010, där det framkom att lärlingsperioderna ”föder kunskapsutveckling för både handledaren/företaget och lärlingen”.

Samverkan mellan parter i olika sektorer kan vara komplicerat. Harvardprofessorn James E Austin (2002, 2010) lyfter fram ömsesidigt värdeskapande som den viktigaste anledningen till en sådan samverkan. En av de centrala komponenterna i Austins ramverk för samverkan mellan olika sektorer är något han kallar samverkanskontinuum och kategoriserar tre olika typer av förhållanden mellan samverkande parter; filantropisk, transaktion och integration. Filantropisk samverkan är av mindre strategiskt värde och perifer betydelse för de deltagande organisationernas verksamhet. Samverkansaktiviteter är ovanliga, med enkel komplexitet och en begränsad omfattning. Vid transaktionssamverkan har relationen utvecklats till en ömsesidigt givande relation, där parterna har identifierat specifika värdetransaktioner som skapar ömsesidig nytta. Integrerad samverkan kännetecknas av att parterna har ett gemensamt värdeskapande som mål för sina samverkansaktiviteter.

Jag möter ofta lärare och skolledare som tycker att det är svårt att motivera företag att delta i samverkansaktiviteter. Om företagen kan övertalas att ”ställa upp” gör de det ofta för att ta ett filantropiskt ansvar. Eftersom som samma samverkansaktiviteter är av strategiskt värde för utbildningarna, uppstår en obalans som i värsta fall gör att samverkan blir kortlivad. Men det finns också många exempel på hur vakna företag är aktiva och utnyttjar samverkan som en del i utvecklingsarbetet på företaget. På vissa arbetsplatser har det visat sig att handledare låter medarbetarna arbeta med de uppgifter som eleverna har med sig från skolan. Det kan till exempel handla om att man en viss vecka funderar över hur man kan exponera olika varugrupper bättre i butiken.  Resultatet blir att även butikspersonalen har möjlighet att utvecklas.

Det socialdemokratiska kommunalrådet i Örebro, Björn Sundin sammanfattade Juholt-affären på ett föredömligt tydligt sätt.

”Jag har aldrig tidigare varit i en situation där så många uttryckt så lite förtroende. Det är uppenbart att Socialdemokraterna inte kan möta väljarna och be om förtroende med Håkan Juholt som partiledare och statsministerkandidat.”

De senaste åren har TV-tablåerna fyllts av en rad kunskapstävlingar. ”Smartare än en femteklassare”, ”Vem vet mest” och ”Postkodlotteriet” är några exempel på tävlingar som går ut på att komma ihåg fakta.

Det första som jag tycker att man kan fundera på är om att vara ”smart” är samma sak som att ”komma ihåg saker”. Slår upp ordet smart och hittar synonymerna ”skicklig”, ”listig”, ”slug”, ”slipad”, ”fiffig”, ”klipsk”, ”klyftig”, ”klok”, ”förslagen” och ”driven”. Dessa ord har i alla fall för mig en annan innebörd än att komma ihåg fakta.

En annan sak som man kan fundera kring är hur relevant det är att komma ihåg saker i dagens samhälle. Vart vi än går har vi obegränsade möjligheter till ”livlinor” i form av ”prata med en kollega”, ”fråga din arbetsgrupp” eller ”googla på din smartphone”.

Jag skulle önska att man höjde ambitionsnivån på denna typ av tävlingar. En av mina ryska vänner var under en period med i panelen för en rysk TV-serie som hette något i stil med ”Brain games”. Programmet var upplagt så att team med skolungdomar fick lösa avancerade problem som inte alltid hade ett rätt svar och panelen bedömde deras samarbets- och problemlösningsförmåga.

Om man skulle tillåta sig att vara lite synisk, skulle man kunna tro att anledningen till att det är ytliga frågeprogram som fyller tablån är att det är osvenskt att visa att någon är duktigt på något som är viktigt. Ta till exempel debatten om elitklasserna i gymnasieskolan. Vi har en lång tradition av elitklasser när det gäller olika idrotter, men så for det handlar om en grupp elever som är bra på något som är viktigt för individerna och landets kompetensförsörjning blir det debatt. Jag är inte odelat positiv till elitklasser, men jag kan inte riktigt förstå varför man inte ska få visa att man är duktig på något viktigt.

Sedan ska man inte förringa idrottsgymnasierna. För dem som lyckas inom idrotten har de naturligtvis fått med sig lönande kompetenser från gymnasiet. Zlatan tjänar ju till exempel ungefär lika mycket per år som kungen får av staten för driften av kungahuset och underhåll av slotten. Man kan ju fråga sig vilka hjältedåd dessa båda intellektuella giganter gör för att för att tjäna nästa 100 gånger så mycket som statsministern.

Men det kanske är så att det anses vara OK att vara duktig på ytliga och okontroversiella saker och att det är det som man vågar lyfta fram. Att det finns så många ”kom-ihåg-tävlingar” i svensk TV, skulle i så fall kunna ses som en bekräftelse på att det inte längre är lika viktigt att komma ihåg fakta.

Färsk statistik från Stockholms län visar att 24,5% av de förstahandssökande till gymnasiet inför hösten har valt ett yrkesprogram. De senaste åren har motsvarande andelen legat på 33-34%. Det innebär att antalet elever som valt yrkesprogram minskat med en fjärdedel.

Kan det vara så att även de elever som redan på gymnasiet vill lära sig ett yrke inser att de kommer att vara tvungna att lära om och lära nytt under sina karriärer och därför vill ha högskolebehörighet?

För det var väl inte att få färre sökande till yrkesprogrammen som var tanken med att "förtydliga" yrkesprogrammen i GY2011?

Artikel i Handel & Ekonomi, Oktober 2010

Upplevelsebaserat lärande, autentiskt lärande, problembaserat lärande, erfarenhetsbaserat lärande, företagsamt lärande, entreprenöriellt lärande, verklighetsbaserat lärande… Listan kan göras lång. Ofta innehåller det praktiska genomförandet studiebesök, projekt med fadderföretag, praktik, rollspel, case och andra aktiviteter som syftar till att skapa ett arbetssätt där eleverna lär genom att vara aktiva. Om man vill vara elak kan man säga att väldigt lite är något riktigt ”nytt under solen”.

Redan före förra sekelskiftet (år 1900) började John Dewey propagera för ”learning by doing”. Idéerna fick större spridning först efter Deweys död 1952, men han har haft stor inverkan även i det svenska skolsystemet. I förarbetena till den läroplan som infördes 1980 kunde man läsa: ”Rent allmänt bör det i de flesta situationer vara rimligt att utgå från elevernas verklighetsbild, att bygga vidare på deras nyfikenhet och deras egna frågor. Den välstrukturerade kunskapsmassa som finns samlad inom olika traditionella ämnen får aldrig vara startpunkt för skolarbetet.”

Jag tycker själv att jag känner igen en del av detta från när jag själv gick ekonomisk linje på gymnasiet i mitten av 80-talet. (1980-talet) Under min studietid infördes ämnet ”Arbetsmetodik” som skulle vara en blandning av företagsekonomi och kontorskunskap. Lärarna i dessa ämnen delade på timmarna i det nya ämnet. Om jag minns rätt resulterade företagsekonomidelen, utöver ett studiebesök för hela klassen på A-betong, mest i att vi fick mer tid att arbeta med det vi redan höll på med. Vår kontorskunskapslärarinna gjorde ett tappert försök att göra något nytt som bestod i att vi i mindre grupper fick möjlighet att besöka ett företag vid tre-fyra tillfällen. Vid min grupps första besök på Bernhardssons Möbler i Strängnäs fick vi en rundvandring för att vid senare besök få möjlighet att fördjupa oss i hur arbetet på kontoret fungerade. Vårt uppdrag var att studera huruvida företagets dokument överensstämde med svensk standard och om så inte var fallet propagera för att företaget skulle standardisera sina dokument. ”För det bli ju mycket enklare om alla gör likadant.”

Dessvärre kan jag inte säga att ämnet arbetsmetodik bidrog till så mycket mer än att jag fick veta att det finns en svensk standard för hur brev, blanketter och formulär ska ställas upp, men att många företag inte använder denna för att de hellre utformar sina dokument på ett sätt som är praktiskt för dem och överensstämmer med deras grafiska profil. Ämnesmålen måste ha innehållit mer än detta.

I den politiska debatten är det inte ovanligt ordet ”flumskola” används i samma sammanhang som anekdoter om skolan under den tid då jag gick där. Ovanstående exempel visar att det i vissa fall var så för mig. Jag har dock aldrig kunnat frigöra mig från tanken att det min kontorskunskapslärarinna gjorde var rätt tänkt. Om man ser den som ska lära sig något som lärprocessens huvudrollsinnehavare, måste det vara klokt att bygga lärprocessen den lärandes erfarenheter och verklighetsbild. Frågan är hur vi gör för att den uppsjö av upplevelsebaserade metoder som nämns i detta nummer av Handel & Ekonomi ska kunna resultera i något positivt och undviker att man i den politiska valdebatten år 2030 ger det vi åstadkommer epitetet ”Flumskolan 2.0”.

Verklighetsbaserat lärande
Under de senaste femton åren har jag haft möjlighet att arbeta med verklighetsbaserat lärande. Först som lärare i ekonomiska ämnen och sedan drygt tio år tillbaka som projektledare för Företagargymnasiet, Handelsgymnasiet, SEED Russia, Diplomerad Gymnasieekonom och många andra projekt där jag haft förmånen att samarbeta med hundratals engagerade pedagoger.

Det verklighetsbaserade lärandet bygger på att de studerande är aktiva, tar ansvar och löser komplexa problem som överskrider de traditionella ämnesgränserna. Problemlösningen sker i samverkan med människor utanför skolan och de resultat de studerande presenterar är till nytta även utanför skolan. För att detta ska leda till ett verkligt lärande är det viktigt att den som lär ges möjlighet att se sin egen utveckling. Den pedagogiska utmaningen ligger i att bygga en modell där eleverna stegvis möter nya och svårare utmaningar i en serie verklighetsbaserade projekt och uppdrag som planeras, genomförs och utvärderas. Ett exempel är de 4-6 projekt som elever på Företagargymnasiet gör i samarbete med sina fadderföretag.

Genom åren har jag kunnat se hur alla som deltar i processen kan få nytta av den.
- Modellen gör att eleverna ser sin egen utveckling och får möjlighet att relatera de erfarenheter de får utanför skolan till det de lär sig i olika kurser. Detta kan utgöra grunden för utvecklingssamtal och andra former av återkoppling som bidrar till ett lärande om lärandet och en utveckling av elevernas förmåga att själva lära om och lära nytt i sitt eget livslånga lärande.
- Lärare får möjlighet att använda modellen för att systematiskt följa upp det eleverna gör i samarbete med sina fadderföretag och koppla detta till de mål som finns i läroplanen och kursplanerna.
- För skolledningen blir den ämnesövergripande modellen något som bidrar till att lärararbetslag får gemensamma mål att arbeta mot.
- Företag och organisationer som samarbetar med skolan får möjlighet att ett annat perspektiv på sin verksamhet. I många fall har samarbetet också genrerat nya idéer som lett till förändringar av såväl affärsidé som rutiner.

Det har visat sig många gånger att förutsättningen för att man ska kunna uppnå dessa resultat är att lärprocessen följs upp med alla inblandade på ett systematiskt sätt.

Systematisk återkoppling synliggör lärandet
Vad är det då som kommer att göra att avgöra om de nygamla idéer som samlas under begreppet ”upplevelsebaserat lärande” blir något som kommer att ses som pedagogiskt nytänk och inte som ”Flumskolan 2.0”?

När jag nu, 25 år senare, tänker tillbaka på min gymnasietid ser jag att många av de metoder som mina lärare använde gav oss elever upplevelser som vi kunde ha byggt vårt lärande på. Mina lärare hade goda intentioner med det de gjorde. Men vi elever gjorde inga kopplingar till utbildningsmålen av oss själva. Det jag saknade var en mer systematisk återkoppling som hjälpte oss att synliggöra det vi lärt oss.

Detsamma gäller idag. I värsta fall kan ett antal veckors praktik vara en period i utbildningen då eleverna är glada att slippa skolan och lärarna är glada att slippa eleverna. Den pedagogiska utmaningen ligger i att skapa ett lärande av de erfarenheter eleverna får. För skolan handlar det om att skapa ett uthålligt system för att ta tillvara elevernas erfarenheter och koppla dem till utbildningens innehåll.

Hur får vi förändringar att fästa?
Skolvärlden är full av kortlivade eldsjälsprojekt som tar mycket energi under ett par år för att sedan avlösas av något nytt. Många gånger är det enskilda lärares initiativ som initierar dessa utvecklingsprojekt. Sedan blir det många gånger upp till läraren att ”ro projektet i hamn”. Att skapa ett långsiktigt pedagogiskt utvecklingsarbete med en systematisk återkoppling som synliggör elevernas erfarenheter är inte bara en fråga för enskilda lärare utan också en viktig skolledningsfråga. För att en modell för upplevelsebaserat lärande som ska kunna utveckla skolan i en riktning som gör eleverna mer självständiga och företagsamma i sitt lärande krävs att skolan tar ett samlat grepp på hur denna typ av metoder används och hur elevernas erfarenheter kopplas till kurs- och läroplansmål. Då krävs skolledningens stöd i ord och handling.

Själv är jag övertygad om att lärmodeller som ger de studerande upplevelser att bygga sitt lärande på har stora förutsättningar att utveckla självförtroende, initiativförmåga, nytänkande, kreativitet och många andra förmågor som kan sammanfattas med ordet ”företagsamhet”. Om vi som arbetar med detta ser till att det finns en tydlig modell för att synliggöra elevernas erfarenheter och kopplar dem till utbildningsmålen, kommer vi också kunna visa på vilken effekt metoderna har och undvika att hamna i facket ”Flumskolan 2.0”.

Om en stor nackdel med att köra bil är att det känns som bortkastad tid, är en fördel att man får tillfälle att lyssna lite på radio. När jag satt och körde fram och tillbaka till Örebro igår fick jag möjlighet att lyssna och hörde bland annat en intervju med Claudia Galli. Verkar vara en tjej med många järn i elden. Utöver ett flitigt bloggande har hon bland annat varit verksam som hundpsykolog. Istället för att bestraffa hundar när de gör fel, arbetar hon med positiv förstärkning av hundarnas önskade beteenden så att de ska vilja göra rätt.

Idag har jag sett en annan sida av SJ. Tåget var försenat 30 minuter till Skövde, så jag kommer med ett senare tåg till Falköping och missade min förbindelse till Tranemo. Utan att jag behövde tjafsa hade tågvärden bokat en taxi som väntade på att få ta mig från Falköping till Tranemo. Det jag gillade extra mycket var att jag inte behövde vara "på" för att de skulle se till att ordna detta. Många gånger känner jag att det är de som skriker mest som får som de vill. Jag har inga problem med att ta till brösttoner i fall det är vad som krävs, men det blir ju så mycket trevligare om de sker per automatik.

Det här är något som skulle behöva hända oftare, men i dagarna får ju SJ, mest en massa skäll. Eftersom all denna negativa energi inte har lett till någon förbättring, så bestämde jag mig för att testa Claudia Gallis metod med positiv förstärkning. Från ord till handling. Jag har nu skrivit tackbrev till SJs kundtjänst och VD. Det kostade dem 1684 kr, men denna förmiddag är jag en nöjd SJ-resenär. 

Återstår att se om denna nya strategi från min sidan resulterar i att de lyckas med att ta mig hem i eftermiddag samt tur och retur till Skövde i morgon. :-)

Jag tycker att jag ofta hittar saker som jag skulle göra ”om jag bara hade tid”. Ibland stöter jag på böcker eller artiklar som jag önskar att jag kunde ägna en längre stund. Ibland ser jag att en viss tidskrift oftare har intressanta artiklar än andra. Sanningen är väl att alla har 24 timmar per dygn sju dagar i veckan och att det är upp till en själv hur man väljer att använda tiden. Jag har därför valt ut några favorittidskrifterer som jag lovat mig själv att börja läsa regelbundet.

Tidskriften Företagsminnen ges ut av Centrum för Näringslivshistoria, en fantastisk organisation med ett gigantiskt arkiv i Bromma. Företagsminnen innehåller bilder och historier från en svunnen tid. Ofta känner man igen föremål. Man slås av hur länge sedan det var och hur mycket som har förändrats. Fyra nummer om året tycker jag att jag borde hinna med. Medlemsskap och prenumeration på gång.

Jag har aldrig varit medlem i Lärarförbundet eftersom det som gymnasielärare kändes naturligt att vara med i Lärarnas Riksförbund. I mitt nuvarande arbete har jag dock allt oftare kommit i kontakt med kloka tankar presenterade i Lärarförbundets tidskrift Pedagogiska Magasinet. Här presenteras forskning och pedagogiska rön på ett tydligt och enkelt sätt, men med ett djup som blir en välkommen motpol till den Björklundska infantiliseringen av den svenska utbildningsdebatten. Får de fyra intressanta numren som kommer ut per år av min mor som är medlem, så det är bara att ta sig tid.

Skriverier om kultur och underhållning har en tendens att bli antingen på en ytlig kvällstidningsnivå eller på en djup pseudointellektuell nivå som få förstår sig på eller uppskattar.  Sedan mars 2008 finns magasinet Filter, fullt med reportage, intervjuer och bilder som beskriver det som är på gång bland böcker, skivor, filmer och mycket annat. Väl värt en prenumeration på de sex nummer som kommer ut per år.

Så, då vet i alla fall jag vad jag kan göra av min lediga tid. ;-)

Det är kaos i tågtrafiken. Jag har reklamerat mellan 6 och 10 resor den senaste månaden på grund av att SJ inte hållit tiderna och jag har missat jobbmöten.

Igår kom det en enkät från SJ och jag tänkte:
"Wow, de börjar hända något! De tar tag i det här och undrar vad jag tycker och vad de kan förbättra i den rådande situationen. Det finns hopp för mänskligheten!" 

Jag går in på enkäten och får frågor om hur jag upplever det är att BOKA BILJETTER via SJs olika bokningssystem!!!??!!

Jag förstår att detta ingår i en längre plan, men har man på SJ verkligen fattat vad som händer ute på stationerna. Jag passerade Centralstationen i Stockholm i söndags. Förmodligen minst ett par tusen personer som inte kom dit de skulle.
Hur många av dem funderade på hur de ska köpa nästa biljett av SJ?

Är det för mycket begärt att de sticker ut huvudet och tittar på omvärlden?