Vad menar vi egentligen med entreprenörskap?

Sedan sent 1990-tal har entreprenörskap kommit att bli ett ”buzzword” i det svenska skolsystemet. Många skolor säger sig praktisera ett s.k. ”entreprenöriellt lärande”. I gymnasieskolan finns entreprenörskap sedan 2011 med som ett eget ämne. I grunden är jag positiv både till att unga människor får utveckla ett företagsamt förhållningssätt och att de får kunskaper för att kunna starta företag. Samtidigt kan jag ibland känna att entreprenörskapsbegreppet klistras på sådant som vi gjort i skolan sedan länge, men som tidigare benämndes som något annat. Vad menar vi egentligen med entreprenörskap? Och vad är det vi vill att satsningen på entreprenörskap i skolan ska leda till?

 

Joseph Schumpeter, som var verksam under första halvan av 1900-talet, är flitigt citerad inom entreprenöskapsforskningen. Han menade att en entreprenör är någon som kommer på något nytt. Det ”nya” kan handla om en ny vara eller en ny kvalitet av en vara, en ny produktionsmetod, en ny marknad, eller en ny organisation som möjliggör en entreprenöriell vinst som entreprenören kan tjäna pengar på tills så många har imiterat idén att den inte längre ger en fördel i förhållande till konkurrenterna.

 

I det svenska utbildningssystemet har entreprenörskap fått en dubbel mening. En bredare definition innebär att utbildningen ska ”utveckla företagaranda och företagarkompetens”. Denna definition handlar om utveckling av vissa personliga egenskaper utan att ha någon direkt koppling till att skapa nya företag. Den andra definitionen är snävare och handlar specifikt om ”utbildning i hur man skapar ett företag”. I gymnasieskolans läroplan framgår att entreprenöriella förmågor även är ”värdefulla för arbetslivet, samhällslivet och vidare studier”.

 

Det är dock inte alltid som det entreprenöriella förmågorna kommer till den användning som vi tänkt oss. När jag arbetade som lärare berättade en elev om hur han under år 8 i grundskolan hade importerat cigaretter via Internet och sedan hade sålt dem vidare på skolgården.

 

”- Jag hann sälja 200 limpor innan lärarna upptäckte mig.”

 

Utifrån Schumpeters perspektiv ett väldigt entreprenöriellt tilltag där en ny och oexploaterad marknadskanal som utnyttjades för att skapa en entreprenöriell vinst. Men var det bra och något som jag som lärare i företagsekonomi och entreprenörskap borde uppmuntra?

 
I två kommande inlägg ska jag försöka ge några exempel på hur vi i skolan kan undervisa om, för och genom entreprenörskap i samverkan med det omgivande samhället.

Intressant seminarium om lärande organisationer hos Civileknomerna

Igår var jag på Civilekonomernas seminarium om "Lärande organisationer - viktigt för företagens tillväxt och för de anställda". Hans-Olof Hagén från SCB inledde med en intressant presentation av en undersökning där man bland annat studerat numerisk flexibilitet, decentralisering, individuellt och strukturellt, innovationsförmåga, jämställdhet, och IKT-användning i företag. Dessa faktorer visar sig påverka de studerade företagens prestation och den övergripande slutsatsen blir som titeln indikerar att "Learning Organizations Matter".
Presentationen följdes av en intressant paneldebatt där Håkan Petersson, Capgemini, inledde med att berätta om sin bransch där "humankapitalet går hem varje dag". Han pratade också om vikten av ett enkelt uppföljningssystem. "För oss handlar det om att leva som vi lär, leverera det vi lovar och se till att tjäna pengar på det. Det vi följer upp är kundnöjdhet, snittpris och resursutnyttjande." Vidare betonade Håkan vikten av att alla ekonomutbildningar har ett väsentligt IT-inslag.
Marie Hallander Larsson, personaldirektör på Swedbank, berättade att hon ibland hittar lämplig kompetens i yrkesgrupper som man kanske inte väntar sig. När hon analyserat den kompetens som behövs inom bankens rådgivningsverksamhet, kom hon fram till sjuksköterskor skulle kunna bidra med en spännande mix av kompetenser. Hon citerade sig själv från en artikel i SvD: ”De har hög utbildning, är vana att göra kvalificerade riskbedömningar, har stor intresse av människor och är bra på att kommunicera.”
I panelen fanns också representanter för högskolevärlden, samt Utbildnings- och Arbetsmarknadsutskotten. Man kunde ana skiljelinjer mellan näringsliv, utbildningsväsende och det politiska etablissemanget, men också mellan politikens olika grenar. Annika Qarlsson, centerpartistisk ledamot i Arbetsmarknadsutskottet, menade att förändringar i utbildningssystem ofta går sakta och att ett projektinriktat arbetssätt "inte är utbildningssystemets" starkaste sida. Professor Sten Jönsson menade att resurserna är otillräckliga och att man därför inte kan leverera den utbildning man skulle vilja. Yvonne Andersson, kristdemokratisk ledamot i Utbildningsutskottet, betonade att utbildningarna måste vara autonoma.
Jag är medveten om att jag har mitt "samverkansfilter" påkopplat när jag hör denna typ av diskussioner, men kan inte komma ifrån att det finns många vinster med att göra "gemensam sak" när det gäller kompetensförsörjningsfrågan. Det som har förvånat mig många gånger är att man inte ser en större samverkan i det politiska livet och mellan de olika departementen. I mina ögon vore det naturligt att det fanns en djup samverkan kring kompetensfrågan mellan Närings- Arbetsmarknads- och Utbildningsdepartementen. Utbildnings- och näringsdepartementet kom ju visserligen till skott med en Strategi för entreprenörskap inom utbildningsområdet, men som jag ser det är den alldeles för ytlig och bidrar i bästa fall med budskapet "ja, vi tycker att det här är viktigt".
Men det finns visst hopp för framtiden! När de båda utskottsledamöterna var tvungna att lämna seminariet i förtid för att ta sig till sina respektive utskottsmöten lyckades samverka sig fram till att dela taxi. Vem vet vad de lyckades enas om under taxiresan... :-)

Tankar om tid...

Sitter på ett försenat tåg och läser Bodil Jönssons bok "Tio tankar om tid. Tio år senare." Som vanligt är hon duktig på att sätta fingret på aktuella fenomen när hon reflekterar över hur vi ser på tid.

Jag funderar mest på hur SJ ser på tid. När jag stod i Centralstationens väntahall fick jag reda på att tåget "strax" skulle inkomma till spår 12b. Jag styrde stegen mot nämnda plattform i förhoppning om att det skulle ta ungefär "strax" att ta sig ner för trapporna, under spåren och upp på rätt plattform. Naturligtvis fick jag och alla andra stå och frysa 5-10 minuter innan tåget behagade komma.

Under mina tio år som aktiv tågresenär har jag utan framgång försökt reda ut vad tidsangivelserna i de meddelanden som ropas ut i högtalarsystemet egentligen betyder. De vanligast förekommande är följande:
"...inkommer nu till spår..."
"...inkommer strax till spår..."
"...inkommer snart till spår..."
"...inkommer om några minuter till spår..."

Man skulle kunna förledas att tro att ovanstående skulle vara en rangordning där "nu" betyder nu och "om några minuter" är längre bort i tiden än övriga alternativ. Men enligt min ganska stora erfarenhet finns inget sånt samband. "Strax" kan, som idag, betyda 5-10 minuter och "om några minuter" har jag ibland hört när jag redan tagit plats och sitter på tåget. 

En liten ledtråd till vilken tilltro personalen på SJ själva har till huruvida tåget kommer att uppenbara ges ibland i meddelandets inledning. Att man anger tågets avgångstid är aldrig ett bra tecken. Det innebär i regel att tåget är sent. Om meddelandet innehåller orden "med ordinarie avgångstid" kan man utgå från att tåget är rejält försenat. Om detta upprepas vid flera tillfällen i kombination med att den beräknade avgångstiden flyttas fram 10 minuter i taget, kan man utgå från att tåget kommer att bli inställt och lugnt sätta sig på ett fik med siktet inställt på nästa avgång.

Jag är egentligen inte förvånad eller upprörd över att tåg blir försenade. Det som irriterar mig är att man flyttar fram avgångstiden 5-10 minuter i taget och låter folk stå på perrongen trots att man måste ha insett att förseningen är mycket större.

En annan sak som irriterar är oviljan att ta ansvar för förseningarna. Nyligen ändrades ersättningsreglerna vid reklamationer så att ersättning utfaller endast om man är minst 60 minuter sen. Ersättningen är pinsamt liten. En fjärdedel av vad den var innan förändringen. Ännu pinsammare blir det när SJs kundtjänst i det längsta försöker undvika att betala ut ersättningen. I förra veckan skulle jag åka från Stockholm till Ronneby. När vi kom till Nässjö var X2000-tåget 45 minuter försenat, vilket gjorde att jag missade min anslutning och fick vänta till nästa tåg som gick en timme senare. Min försening till slutdestinationen för den resa som jag köpt av SJ uppgick alltså till drygt 60 minuter. Döm om min förvåning när kundtjänst vägrar betala ut ersättningen med hänsvisning till att de inte kört sträckan Nässjö-Ronneby själva och att deras försening bara var 45 minuter.

Ska bli spännande att se vart jag kommer och när idag.


Om hur man lurar sig själv att bli en "doer".

Sitter på en utbildningsdag vi arrangerar i Malmö. Föredragshållaren Fredrik frågar:

- Är det någon som har en blogg här?

Jag räcker förstrött upp handen och inser för sent att jag är ensam i rummet om detta.

- Den måste vi börja läsa, säger Fredrik. Och så är jag fast!


Men, jag har ju inte skrivit på flera månader!!! Vad ska alla tycka när de ser att jag är lat??? Nu får jag ta tag i det här och börja skriva!!! Denna gång utan några höga ambitioner på kvalitet. J


Det här med att offentliggöra sina ambitioner är något som är farligt, men som också kan vara ett sätt att sätta press på sig själv. Jag har ju inte skrivit på jättelänge. Det har faktiskt bara blivit ett inlägg sedan jag nollställde bloggen och hade bestämt mig för att göra mer ambitiösa inlägg en gång varannan vecka. Trodde jag ja...


Det är ju egentligen samma sak med det är att börja träna, gå ner i vikt o s v. Köpte ett gymkort på ett ställe som är öppet dygnet runt för ett par veckor sedan. (Då kan jag inte skylla på att det inte är öppet när jag har möjlighet att träna.) Det ligger 800 meter från min övernattningslägenhet. (Då kan jag inte skylla på att det är långt att gå.) Tror någon att jag kommit dit ännu???


Gjorde ett ganska framgångsrikt försök att gå ner i vikt i våras. Sedan kom sommaren och jag började fuska med lite godis och chips igen. Har jag gått upp eller ner i vikt???


Forum byter gas och jag måste byta ut min gasspis. De var och hämtade den gamla för ett antal veckor sedan. Innan de kan koppla in gasen igen måste jag sätta dit en ny bänkskiva som de kan montera min nya inbyggnadshäll i. Tror någon att jag har kommit mig för att göra det???


Det är bara att konstatera att jag är en svag människa, men det här inlägget är ju i sig bevis på att om man lovar något offentligt, så kommer sannolikheten vara större att man genomför det man sagt. Snart nyår, men varför vänta till nyårsafton med nyårslöftena? Mitt nya liv kan ju börja idag. Så det är väl lika bra att ta tag i allt på en gång! Så gör vi!


Nyårslöften den 2 december 2008:

1. Jag ska blogga minst en gång i veckan.

2. Jag ska utnyttja mitt gymkort minst en gång i veckan.

3. Jag ska äta godis max en gång i veckan.

5. Jag ska sluta äta chips och annat snacks.

4. Jag ska se till att köksbänken i min övernattningslägenhet är på plats senast efter trettonhelgen.


Hur svårt kan det va???


Det kommer de som fortsätter att läsa min blogg få veta.

RSS 2.0