Varifrån kom alla ytliga frågeprogram?
De senaste åren har TV-tablåerna fyllts av en rad kunskapstävlingar. ”Smartare än en femteklassare”, ”Vem vet mest” och ”Postkodlotteriet” är några exempel på tävlingar som går ut på att komma ihåg fakta.
Det första som jag tycker att man kan fundera på är om att vara ”smart” är samma sak som att ”komma ihåg saker”. Slår upp ordet smart och hittar synonymerna ”skicklig”, ”listig”, ”slug”, ”slipad”, ”fiffig”, ”klipsk”, ”klyftig”, ”klok”, ”förslagen” och ”driven”. Dessa ord har i alla fall för mig en annan innebörd än att komma ihåg fakta.
En annan sak som man kan fundera kring är hur relevant det är att komma ihåg saker i dagens samhälle. Vart vi än går har vi obegränsade möjligheter till ”livlinor” i form av ”prata med en kollega”, ”fråga din arbetsgrupp” eller ”googla på din smartphone”.
Jag skulle önska att man höjde ambitionsnivån på denna typ av tävlingar. En av mina ryska vänner var under en period med i panelen för en rysk TV-serie som hette något i stil med ”Brain games”. Programmet var upplagt så att team med skolungdomar fick lösa avancerade problem som inte alltid hade ett rätt svar och panelen bedömde deras samarbets- och problemlösningsförmåga.
Om man skulle tillåta sig att vara lite synisk, skulle man kunna tro att anledningen till att det är ytliga frågeprogram som fyller tablån är att det är osvenskt att visa att någon är duktigt på något som är viktigt. Ta till exempel debatten om elitklasserna i gymnasieskolan. Vi har en lång tradition av elitklasser när det gäller olika idrotter, men så for det handlar om en grupp elever som är bra på något som är viktigt för individerna och landets kompetensförsörjning blir det debatt. Jag är inte odelat positiv till elitklasser, men jag kan inte riktigt förstå varför man inte ska få visa att man är duktig på något viktigt.
Sedan ska man inte förringa idrottsgymnasierna. För dem som lyckas inom idrotten har de naturligtvis fått med sig lönande kompetenser från gymnasiet. Zlatan tjänar ju till exempel ungefär lika mycket per år som kungen får av staten för driften av kungahuset och underhåll av slotten. Man kan ju fråga sig vilka hjältedåd dessa båda intellektuella giganter gör för att för att tjäna nästa 100 gånger så mycket som statsministern.
Men det kanske är så att det anses vara OK att vara duktig på ytliga och okontroversiella saker och att det är det som man vågar lyfta fram. Att det finns så många ”kom-ihåg-tävlingar” i svensk TV, skulle i så fall kunna ses som en bekräftelse på att det inte längre är lika viktigt att komma ihåg fakta.
