Mats funderingar...

Artikel i Handel & Ekonomi, Oktober 2010

Upplevelsebaserat lärande, autentiskt lärande, problembaserat lärande, erfarenhetsbaserat lärande, företagsamt lärande, entreprenöriellt lärande, verklighetsbaserat lärande… Listan kan göras lång. Ofta innehåller det praktiska genomförandet studiebesök, projekt med fadderföretag, praktik, rollspel, case och andra aktiviteter som syftar till att skapa ett arbetssätt där eleverna lär genom att vara aktiva. Om man vill vara elak kan man säga att väldigt lite är något riktigt ”nytt under solen”.

Redan före förra sekelskiftet (år 1900) började John Dewey propagera för ”learning by doing”. Idéerna fick större spridning först efter Deweys död 1952, men han har haft stor inverkan även i det svenska skolsystemet. I förarbetena till den läroplan som infördes 1980 kunde man läsa: ”Rent allmänt bör det i de flesta situationer vara rimligt att utgå från elevernas verklighetsbild, att bygga vidare på deras nyfikenhet och deras egna frågor. Den välstrukturerade kunskapsmassa som finns samlad inom olika traditionella ämnen får aldrig vara startpunkt för skolarbetet.”

Jag tycker själv att jag känner igen en del av detta från när jag själv gick ekonomisk linje på gymnasiet i mitten av 80-talet. (1980-talet) Under min studietid infördes ämnet ”Arbetsmetodik” som skulle vara en blandning av företagsekonomi och kontorskunskap. Lärarna i dessa ämnen delade på timmarna i det nya ämnet. Om jag minns rätt resulterade företagsekonomidelen, utöver ett studiebesök för hela klassen på A-betong, mest i att vi fick mer tid att arbeta med det vi redan höll på med. Vår kontorskunskapslärarinna gjorde ett tappert försök att göra något nytt som bestod i att vi i mindre grupper fick möjlighet att besöka ett företag vid tre-fyra tillfällen. Vid min grupps första besök på Bernhardssons Möbler i Strängnäs fick vi en rundvandring för att vid senare besök få möjlighet att fördjupa oss i hur arbetet på kontoret fungerade. Vårt uppdrag var att studera huruvida företagets dokument överensstämde med svensk standard och om så inte var fallet propagera för att företaget skulle standardisera sina dokument. ”För det bli ju mycket enklare om alla gör likadant.”

Dessvärre kan jag inte säga att ämnet arbetsmetodik bidrog till så mycket mer än att jag fick veta att det finns en svensk standard för hur brev, blanketter och formulär ska ställas upp, men att många företag inte använder denna för att de hellre utformar sina dokument på ett sätt som är praktiskt för dem och överensstämmer med deras grafiska profil. Ämnesmålen måste ha innehållit mer än detta.

I den politiska debatten är det inte ovanligt ordet ”flumskola” används i samma sammanhang som anekdoter om skolan under den tid då jag gick där. Ovanstående exempel visar att det i vissa fall var så för mig. Jag har dock aldrig kunnat frigöra mig från tanken att det min kontorskunskapslärarinna gjorde var rätt tänkt. Om man ser den som ska lära sig något som lärprocessens huvudrollsinnehavare, måste det vara klokt att bygga lärprocessen den lärandes erfarenheter och verklighetsbild. Frågan är hur vi gör för att den uppsjö av upplevelsebaserade metoder som nämns i detta nummer av Handel & Ekonomi ska kunna resultera i något positivt och undviker att man i den politiska valdebatten år 2030 ger det vi åstadkommer epitetet ”Flumskolan 2.0”.

Verklighetsbaserat lärande
Under de senaste femton åren har jag haft möjlighet att arbeta med verklighetsbaserat lärande. Först som lärare i ekonomiska ämnen och sedan drygt tio år tillbaka som projektledare för Företagargymnasiet, Handelsgymnasiet, SEED Russia, Diplomerad Gymnasieekonom och många andra projekt där jag haft förmånen att samarbeta med hundratals engagerade pedagoger.

Det verklighetsbaserade lärandet bygger på att de studerande är aktiva, tar ansvar och löser komplexa problem som överskrider de traditionella ämnesgränserna. Problemlösningen sker i samverkan med människor utanför skolan och de resultat de studerande presenterar är till nytta även utanför skolan. För att detta ska leda till ett verkligt lärande är det viktigt att den som lär ges möjlighet att se sin egen utveckling. Den pedagogiska utmaningen ligger i att bygga en modell där eleverna stegvis möter nya och svårare utmaningar i en serie verklighetsbaserade projekt och uppdrag som planeras, genomförs och utvärderas. Ett exempel är de 4-6 projekt som elever på Företagargymnasiet gör i samarbete med sina fadderföretag.

Genom åren har jag kunnat se hur alla som deltar i processen kan få nytta av den.
- Modellen gör att eleverna ser sin egen utveckling och får möjlighet att relatera de erfarenheter de får utanför skolan till det de lär sig i olika kurser. Detta kan utgöra grunden för utvecklingssamtal och andra former av återkoppling som bidrar till ett lärande om lärandet och en utveckling av elevernas förmåga att själva lära om och lära nytt i sitt eget livslånga lärande.
- Lärare får möjlighet att använda modellen för att systematiskt följa upp det eleverna gör i samarbete med sina fadderföretag och koppla detta till de mål som finns i läroplanen och kursplanerna.
- För skolledningen blir den ämnesövergripande modellen något som bidrar till att lärararbetslag får gemensamma mål att arbeta mot.
- Företag och organisationer som samarbetar med skolan får möjlighet att ett annat perspektiv på sin verksamhet. I många fall har samarbetet också genrerat nya idéer som lett till förändringar av såväl affärsidé som rutiner.

Det har visat sig många gånger att förutsättningen för att man ska kunna uppnå dessa resultat är att lärprocessen följs upp med alla inblandade på ett systematiskt sätt.

Systematisk återkoppling synliggör lärandet
Vad är det då som kommer att göra att avgöra om de nygamla idéer som samlas under begreppet ”upplevelsebaserat lärande” blir något som kommer att ses som pedagogiskt nytänk och inte som ”Flumskolan 2.0”?

När jag nu, 25 år senare, tänker tillbaka på min gymnasietid ser jag att många av de metoder som mina lärare använde gav oss elever upplevelser som vi kunde ha byggt vårt lärande på. Mina lärare hade goda intentioner med det de gjorde. Men vi elever gjorde inga kopplingar till utbildningsmålen av oss själva. Det jag saknade var en mer systematisk återkoppling som hjälpte oss att synliggöra det vi lärt oss.

Detsamma gäller idag. I värsta fall kan ett antal veckors praktik vara en period i utbildningen då eleverna är glada att slippa skolan och lärarna är glada att slippa eleverna. Den pedagogiska utmaningen ligger i att skapa ett lärande av de erfarenheter eleverna får. För skolan handlar det om att skapa ett uthålligt system för att ta tillvara elevernas erfarenheter och koppla dem till utbildningens innehåll.

Hur får vi förändringar att fästa?
Skolvärlden är full av kortlivade eldsjälsprojekt som tar mycket energi under ett par år för att sedan avlösas av något nytt. Många gånger är det enskilda lärares initiativ som initierar dessa utvecklingsprojekt. Sedan blir det många gånger upp till läraren att ”ro projektet i hamn”. Att skapa ett långsiktigt pedagogiskt utvecklingsarbete med en systematisk återkoppling som synliggör elevernas erfarenheter är inte bara en fråga för enskilda lärare utan också en viktig skolledningsfråga. För att en modell för upplevelsebaserat lärande som ska kunna utveckla skolan i en riktning som gör eleverna mer självständiga och företagsamma i sitt lärande krävs att skolan tar ett samlat grepp på hur denna typ av metoder används och hur elevernas erfarenheter kopplas till kurs- och läroplansmål. Då krävs skolledningens stöd i ord och handling.

Själv är jag övertygad om att lärmodeller som ger de studerande upplevelser att bygga sitt lärande på har stora förutsättningar att utveckla självförtroende, initiativförmåga, nytänkande, kreativitet och många andra förmågor som kan sammanfattas med ordet ”företagsamhet”. Om vi som arbetar med detta ser till att det finns en tydlig modell för att synliggöra elevernas erfarenheter och kopplar dem till utbildningsmålen, kommer vi också kunna visa på vilken effekt metoderna har och undvika att hamna i facket ”Flumskolan 2.0”.