Mats funderingar...

Jag har länge haft två politikstereotyper som jag tycker är extra roliga - "gruvsossar" och "skolmoderater". Båda två vet precis hur världen ser ut och de som ser världen på något annat sätt ser de som oerhört korkade fiender. Den typiska gruvsossen bor i Norrland och ser alla som inte utför ett hederligt kroppsarbete som fiender. Alla från gruppchef och uppåt är maktens hantlangare som profiterar på arbetarklassen. En skolmoderat har också, i kraft av sina 16 års livserfarenhet, en tydlig bild av hur världen ser ut. Hon eller han lever i en nyliberalt drömvärld där allt är möjligt och de som inte fattar att utnyttja detta är hopplösa loosers.

Det senaste decenniets skoldebatt har gett mig ytterligare en politikstereotyp - den "Björklundska Rotaryretorikern". Björklundsk efter vår käre utbildningsminister som ofta gör självsäkra uttalanden på minst sagt lösa grunder. Rotaryretoriker efter alla människor som träffas en gång i vecka för att med legitimiteten av att vara duktig på ett område uttala sig som experter i alla frågor även på alla andra områden. I fredags morse dök den "Björklundska Rotaryretorikern" upp i form av en folkpartistisk ordförande i Trelleborgs gymnasie- och vuxenutbildningsnämnd som gick ut i Sydsvenskan och propagerade för att lärarnas roll som kunskapsförmedlare skulle lyftas genom att knyta lärares löneutveckling till de resultat deras elever presterar på nationella prov. I en intervju i TV4s Nyhetsmorgon förklarade han att skolan har två uppdrag, demokratiuppdraget och kunskapsförmedling, samt att det senare hade fått stå tillbaka i de senaste decenniernas socialdemokratiska flumskola. Vidare hävdade han att det naturligtvis är bra om man i skolan blir "en kul typ", men att det viktigaste är att kunskapsförmedlingen fungerar.

Ett citat som ofta tillskrivs Einstein (men som andra menar kommer från annat håll) är:
"Make it as simple as possible, but not simpler."

Dessvärre skulle jag vilja påstå att många inlägg i skoldebatten faller på eget grepp då de förenklats så mycket att diskussionerna istället blir ytliga och aldrig är i närheten av att komma ner till de verkliga problemen. Den ytliga nivån är attraktiv eftersom diskussionen sker på en nivå där alla kan delta. I kraft av att de själva gått i skolan, kan alla vara experter på skolan.

Inlägget i från Trelleborgspolitikern kunde ha varit ett sådant exempel. Min första tanke var att denna politiker var ett tydligt exempel på hur det demokratiska systemet ibland fallerar och vaskar fram folk som inte förstår det de ska besluta om. Riktigt bekymrad blev jag när det i Nyhetsmorgon framkom att han var... hör och häpna... LÄRARE!?! Det man frågar sig är huruvida författaren är "en kul typ". Nåväl, det finns stolpskott i de flesta professioner. Om man skulle vilja generalisera och vara lite elak, skulle man kunna tänka att de lärare som inte förstår värdet av de strävansmål som finns i läroplanen är sådana som blivit lärare just för att deras egen brist på social kompetens gjort dem omöjliga i andra yrken.

Man kan tycka mycket om Jan Björklund, men hans (i mina ögon väl endimensionella och stundom svagt underbyggda) "sluggerretorik" har lyft fram skolfrågorna och skapat en välbehövlig debatt. Att en skolas resultat behöver följas upp är ett faktum som få ifrågasätter, det som behöver diskuteras är VAD som ska mätas och HUR vi mäter detta. Det jag efterlyser är en professionalisering av läraryrket där man lyfter fokus från att bara förmedla gedigna ämneskunskaper till att bli experter på att utveckla unga människors kompetens.

Om vi lyckas med detta är jag övertygad om att både skolan och läraryrket som sådant kommer att uppvärderas.