Underhållnings-TV!
Tänk. Vad skulle vi göra utan alla fantastiska tävlingsprogram i TV?
Let's Dance är igång med en ny sässong och en ny uppsättning mer eller mindre välförtjänt kända människor. Har själv inte sett programmet, men kunde inte låta bli att läsa om hur någon i juryn i frågasatte hurvuida Kitty "riktigt förstår det här programmet". Själv tror jag att det är Kitty som fattat. Om här vore en riktig danstävling där man kvalificerade sig genom att visa att man faktiskt kan dansa, skulle förmodligen ingen av deltagarna ha kvalificerat sig. Ur det perspektivet är ju Let's Dance lika intressant som det vore att arrangera ett Idol för tondöva. Danstävlingsmomentet i Let's Dance påminner snarare om sångmomentet i Singing Bee. Detta handlar om ett program som går ut på att (mer eller mindre) kända människor FÖRSÖKER dansa. Jag tycker att Kitty lyckas skapa den underhållningen. Och eftersom jusryn inte har någon professionell funktion i tävlingen sköter de sin funktion i underhållningskonceptet, dvs att vara dumma och dryga istället. Fyller ingen viktig samhällsfunktion, men skapar i alla fall rubriker i kvällspressen. That's showbiz folks!
En annan som inte heller tycks ha förstått hur showbiz funkar är Kim Fransson i programmet Made in Sweden. I ett av de första programmen fick han träffa Desmond Child som skrivit låtar till Kiss, Bon Jovi m fl. Desmond dissade Kims text eftersom den eftersom den varken var "cool" eller handlade om något som någon engelskspråkig skulle förstå. Kim menade att texten visst var bra varpå Desmond förklarade sin meitlista och att han faktiskt, till skillnad från Kim, kunde prata engelska. Om vi bortser från gnisslet som kom sig av kulturskillnader var det ju faktiskt så att Desmond hade rätt. Det var en sunkig text. Att Kim faktiskt inte pratar särskilt bra engelska är också sant. När Kim vägrar ta erkänna att det skulle kunna vara något fel fick jag en otäck flashback från ett flitigt sett YouTube-klipp från Idol-audition turnén där en tjej med hemsk röst bemöter juryns kritik med "Ni kan inte mena allvar. Jag sjunger visst bra!". Tycker att Desmond var oerhört diplomatisk och ödmjuk. För att vara amerikan. ;-) När Kim sedan började mumlat något osakligt tugg om "en läspande fet amerikansk hamburgare" blev det riktigt patetiskt. Don't quit your day job Kim!
Let's Dance är igång med en ny sässong och en ny uppsättning mer eller mindre välförtjänt kända människor. Har själv inte sett programmet, men kunde inte låta bli att läsa om hur någon i juryn i frågasatte hurvuida Kitty "riktigt förstår det här programmet". Själv tror jag att det är Kitty som fattat. Om här vore en riktig danstävling där man kvalificerade sig genom att visa att man faktiskt kan dansa, skulle förmodligen ingen av deltagarna ha kvalificerat sig. Ur det perspektivet är ju Let's Dance lika intressant som det vore att arrangera ett Idol för tondöva. Danstävlingsmomentet i Let's Dance påminner snarare om sångmomentet i Singing Bee. Detta handlar om ett program som går ut på att (mer eller mindre) kända människor FÖRSÖKER dansa. Jag tycker att Kitty lyckas skapa den underhållningen. Och eftersom jusryn inte har någon professionell funktion i tävlingen sköter de sin funktion i underhållningskonceptet, dvs att vara dumma och dryga istället. Fyller ingen viktig samhällsfunktion, men skapar i alla fall rubriker i kvällspressen. That's showbiz folks!
En annan som inte heller tycks ha förstått hur showbiz funkar är Kim Fransson i programmet Made in Sweden. I ett av de första programmen fick han träffa Desmond Child som skrivit låtar till Kiss, Bon Jovi m fl. Desmond dissade Kims text eftersom den eftersom den varken var "cool" eller handlade om något som någon engelskspråkig skulle förstå. Kim menade att texten visst var bra varpå Desmond förklarade sin meitlista och att han faktiskt, till skillnad från Kim, kunde prata engelska. Om vi bortser från gnisslet som kom sig av kulturskillnader var det ju faktiskt så att Desmond hade rätt. Det var en sunkig text. Att Kim faktiskt inte pratar särskilt bra engelska är också sant. När Kim vägrar ta erkänna att det skulle kunna vara något fel fick jag en otäck flashback från ett flitigt sett YouTube-klipp från Idol-audition turnén där en tjej med hemsk röst bemöter juryns kritik med "Ni kan inte mena allvar. Jag sjunger visst bra!". Tycker att Desmond var oerhört diplomatisk och ödmjuk. För att vara amerikan. ;-) När Kim sedan började mumlat något osakligt tugg om "en läspande fet amerikansk hamburgare" blev det riktigt patetiskt. Don't quit your day job Kim!
Den enklaste vägen är sällan den bästa
"Keep It Simple Stupid", är det många som säger och vi letar alltid lösningar på våra problem. Ofta upplever vi att de lösningar som presenteras för oss är för krångliga eller dyra och väljer då istället någon lösning som vi tycker tar mindre energi. Dessvärre är dessa enkla lösningar ofta helt verkningslösa. Men om man har gjort NÅGOT så tycker man att man kan ha gott samvete.
Hörde en rätt talande Nasrudin*-historia härmodagen:
Enkel lösning och så är problemet borta! Eller? :-)
Det gäller att hitta de enkla lösningarna utan att för den skull bli "dumsnål".
*För de som inte hört talas om Mulla Nasrudin tidigare:
Man är inte riktigt säker varifrån Mulla Nasrudin kommer. Perser, turkar, greker och sicilianare, det är många kulturer som anser att historierna börjat hos dem. Hur som helst finns det mängder av historier om honom. Man vet inte om han har existerat, men man skulle kunna säga att han är mellanösterns Bellman.
Fler Nasrudin-historier
Hörde en rätt talande Nasrudin*-historia härmodagen:
När Mulla Nasrudin inte längre stod ut med värken i ryggen gick han motvilligt till en specialist för att få en diagnos på problemet.
Läkaren sa: "Tja ert problem kan botas med en operation, två veckor på sjukhus och sex månaders sängläge."
"Doktorn, allt det där har jag absolut inte råd med!" skrek Nasrudin.
Enkel lösning och så är problemet borta! Eller? :-)
Det gäller att hitta de enkla lösningarna utan att för den skull bli "dumsnål".
*För de som inte hört talas om Mulla Nasrudin tidigare:
Man är inte riktigt säker varifrån Mulla Nasrudin kommer. Perser, turkar, greker och sicilianare, det är många kulturer som anser att historierna börjat hos dem. Hur som helst finns det mängder av historier om honom. Man vet inte om han har existerat, men man skulle kunna säga att han är mellanösterns Bellman.
Fler Nasrudin-historier
Livet har sina goda stunder
"Världen blir bättre" kunde man läsa i dagens Metro. Budskapet är att media borde ha en lite mer dynamisk nyhetsrapportering. Med rubriker som;
"Svenska barn äter mindre godis än någonsin"
och
"Folkmord minskar drastiskt med 80 procent"
vill man ge exempel på goda nyheter som skulle kunna platsa på den possitiva sidan av nyhetsflödet.
Normalt skulle jag hålla med! Visst vore det skönt med lite mer nyanser i medias rapportering. Mot bakgrund av de senaste månadernas jättevarsel och de makabra attackerna på Gaza känns artikeln dock lite som scenen ur "Life of Brian" där de tre korsfästa hänger sjungandes "Allways look at the bright side of life".
Inspirerad av ansatsen att se det positiva i tillvaron valde jag efter en tung period jobbmässigt att fokusera på det goda i att mina räntekostnader minskat rejält de senaste månaderna. För att uppmuntra mig själv lite gick jag förbi Nespressobutiken på Biblioteksgatan och investerade en del av den här månadens räntekostnadsminskning i kaffemaskinen C100.
Ja, inte för att jag tror att världen blev bättre. Min bror underströk att kaffemaskinen är väldigt tveksam ur ett miljöperspektiv. Men snygg är den! Och vilket kaffe det blir! Och min vardag blev lite gladare. Effekten blir dock att jag inte kommer att kunna sova en blund i natt! Men det får det vara värt. :-)
"Svenska barn äter mindre godis än någonsin"
och
"Folkmord minskar drastiskt med 80 procent"
vill man ge exempel på goda nyheter som skulle kunna platsa på den possitiva sidan av nyhetsflödet.
Normalt skulle jag hålla med! Visst vore det skönt med lite mer nyanser i medias rapportering. Mot bakgrund av de senaste månadernas jättevarsel och de makabra attackerna på Gaza känns artikeln dock lite som scenen ur "Life of Brian" där de tre korsfästa hänger sjungandes "Allways look at the bright side of life".
Inspirerad av ansatsen att se det positiva i tillvaron valde jag efter en tung period jobbmässigt att fokusera på det goda i att mina räntekostnader minskat rejält de senaste månaderna. För att uppmuntra mig själv lite gick jag förbi Nespressobutiken på Biblioteksgatan och investerade en del av den här månadens räntekostnadsminskning i kaffemaskinen C100.
Ja, inte för att jag tror att världen blev bättre. Min bror underströk att kaffemaskinen är väldigt tveksam ur ett miljöperspektiv. Men snygg är den! Och vilket kaffe det blir! Och min vardag blev lite gladare. Effekten blir dock att jag inte kommer att kunna sova en blund i natt! Men det får det vara värt. :-)
Ett steg i taget, men åt vilket håll?
På väg hem från Jönköping och första träffen om mitt doktorerande på Internationella Handelshögskolan (IHH) där. Har träffat potentiella handledare och partners i ett möjligt forskningsprojekt som vi ska försöka få fart på. Känns spännande och kul. Är dock en lång process innan alla bitar med finansiering är på plats. Och när väl det är klart kommer det ju att ta ett bra tag att göra själva processen. Nu är jag i alla fall antagen som doktorand. Ett steg på vägen.
Läste precis Annika Marklunds kolumn i Aftonbladet. "Välkommen till en värld där du aldrig räcker till" är rubriken och det handlar om modellindustrin. Hur unga tjejer känner att de inte räcker till. Funderar lite och tänker att "vem gör det då?". Och vem är det som bestämmer när man räcker till? Huruvida man räcker till beror ju på vad och vems referensram man mäter. Jag har människor kring mig som jag ser upp till och som jag tycker är fantastiska utifrån mitt sätt att se det, men som mäter sig själva utifrån en annan måttstock och då inte känner att de räcker till. Och även om man mäter med min måttstock, så finns det alltid utrymme för förbättringar. Dessutom är det ju inte mig de ska göra lyckliga, utan sig själva.
Någon har sagt att det inte är målet i sig som är viktigt, utan resan dit. För mig handlar det inte om att räcka till utan om att bestämma sig för vad man tycker är viktigt, att göra sitt bästa och att det räcker för att man ska "räcka till". Känner direkt att det kommer att vara svårt att "räcka till" under det kommande forskningsprojektet.
Det här med att "räcka till" är lite som det här med förändring. Det är först när man inser att förändring är det normala tillståndet och att det inte finns något slutligt mål att "kommer fram" som man kan få en balanserad tillvaro. Anders på IHH tipsade om en rolig artikel i Ny Teknik där det finns olika metoder för att stoppa gnäll. En Bengt Sahlberg i Götene har skickat in ett "gråstens-bingo" som kan användas för kasta ljus på förändringsfientliga tankar.
Nåväl, det är som med allt annat. Det fins inga perfekta lösningar, men jag har många gånger förvånats över hur långt man kan komma med ett positivt, konstruktivt och kreativt sinne.
Läste precis Annika Marklunds kolumn i Aftonbladet. "Välkommen till en värld där du aldrig räcker till" är rubriken och det handlar om modellindustrin. Hur unga tjejer känner att de inte räcker till. Funderar lite och tänker att "vem gör det då?". Och vem är det som bestämmer när man räcker till? Huruvida man räcker till beror ju på vad och vems referensram man mäter. Jag har människor kring mig som jag ser upp till och som jag tycker är fantastiska utifrån mitt sätt att se det, men som mäter sig själva utifrån en annan måttstock och då inte känner att de räcker till. Och även om man mäter med min måttstock, så finns det alltid utrymme för förbättringar. Dessutom är det ju inte mig de ska göra lyckliga, utan sig själva.
Någon har sagt att det inte är målet i sig som är viktigt, utan resan dit. För mig handlar det inte om att räcka till utan om att bestämma sig för vad man tycker är viktigt, att göra sitt bästa och att det räcker för att man ska "räcka till". Känner direkt att det kommer att vara svårt att "räcka till" under det kommande forskningsprojektet.
Det här med att "räcka till" är lite som det här med förändring. Det är först när man inser att förändring är det normala tillståndet och att det inte finns något slutligt mål att "kommer fram" som man kan få en balanserad tillvaro. Anders på IHH tipsade om en rolig artikel i Ny Teknik där det finns olika metoder för att stoppa gnäll. En Bengt Sahlberg i Götene har skickat in ett "gråstens-bingo" som kan användas för kasta ljus på förändringsfientliga tankar.
Nåväl, det är som med allt annat. Det fins inga perfekta lösningar, men jag har många gånger förvånats över hur långt man kan komma med ett positivt, konstruktivt och kreativt sinne.
Vilodag? Jasså? Jaha? Hurdå?
Vi har haft vad arbetsgivarna kallar en "arbetstagarjul". Med uttag på sex semester- eller kompdagar har man kunnat vara ledig sedan den 20 december fram till idag. Men nu har den stora jobbångesten fångat Sverige! Jag ser den överallt i mina vänners stausfält på Facebook och MSN.
Någon "förbereder sig mentalt för arbete imorgon!"
Någon annan "vill inte börja jobba i morgon...nä."
Andra "vill att dagen ska gå långsamt."
Jag kan ju inte säga att jag direkt haft det problemet den här julen. Idag har varit ytterligare en helgdag då jag suttit på jobbet och pysslat med sådant som jag känner att jag är hopplöst efter med. Trettondagsafton gick åt till möten och trettondagen har gått åt till att beta av lite av det som jag borde ha gjort under de gångna veckorna när det blev möten istället.
Det finns säkert många som tycker att jag är helt galen, men när man är i ett så här "chokat" tillstånd finns det faktiskt inget som känns bättre än att i lugn och ro få skapa lite ordning och jobba ifatt. På kort sikt känns det faktiskt bättre än att ha vilat ut. Problemet är ju när det blir en långsiktig strategi att jobba ifatt på lediga dagar. Just nu finns dock inget att välja på. En stor fördel med att ha jobbat större delen av helgerna är att jag inte behöver känna någon ångest inför att börja jobba i morgon. Jag kan istället luta mig tillbaka i soffan pch konstatera att det snart är sommar.;-)
Tänker också på att det här med arbetsmiljö inte bara handlar om arbetstider. Kommer ihåg när vi härom sommaren satt och arbetade i restaurangen på Mariott Hotell vid Time Square i New York. Bra utsikt och en trevlig miljö gjorde att vi fick en hel del gjort.
Det här årsskiftet har det dock varit trögt med produktiviteten. Jag levererar, men allt har gått trögt och inte så utan ansträngning som det kan vara ibland. Så nu funderar jag lite på vart jag ska ta vägen för att hitta mitt flow igen. Man kan ju alltid drömma om en Japaninsprierad vistelse på Yasuragi, afternoon tea och middag på Wreta Gästgiveri, en hälsovecka på Viimsi Spa utanför Tallinn eller kanske en spa-eftermiddag på Sturebadet? Jämfört med hur andra har det i världen just nu kan man ju faktiskt känna sig rätt lyckligt lottad som har tid att drömma om dessa möjligheter till avkoppling.
Jag har det rätt bra ändå!
Någon "förbereder sig mentalt för arbete imorgon!"
Någon annan "vill inte börja jobba i morgon...nä."
Andra "vill att dagen ska gå långsamt."
Jag kan ju inte säga att jag direkt haft det problemet den här julen. Idag har varit ytterligare en helgdag då jag suttit på jobbet och pysslat med sådant som jag känner att jag är hopplöst efter med. Trettondagsafton gick åt till möten och trettondagen har gått åt till att beta av lite av det som jag borde ha gjort under de gångna veckorna när det blev möten istället.
Det finns säkert många som tycker att jag är helt galen, men när man är i ett så här "chokat" tillstånd finns det faktiskt inget som känns bättre än att i lugn och ro få skapa lite ordning och jobba ifatt. På kort sikt känns det faktiskt bättre än att ha vilat ut. Problemet är ju när det blir en långsiktig strategi att jobba ifatt på lediga dagar. Just nu finns dock inget att välja på. En stor fördel med att ha jobbat större delen av helgerna är att jag inte behöver känna någon ångest inför att börja jobba i morgon. Jag kan istället luta mig tillbaka i soffan pch konstatera att det snart är sommar.;-)
Tänker också på att det här med arbetsmiljö inte bara handlar om arbetstider. Kommer ihåg när vi härom sommaren satt och arbetade i restaurangen på Mariott Hotell vid Time Square i New York. Bra utsikt och en trevlig miljö gjorde att vi fick en hel del gjort.
Det här årsskiftet har det dock varit trögt med produktiviteten. Jag levererar, men allt har gått trögt och inte så utan ansträngning som det kan vara ibland. Så nu funderar jag lite på vart jag ska ta vägen för att hitta mitt flow igen. Man kan ju alltid drömma om en Japaninsprierad vistelse på Yasuragi, afternoon tea och middag på Wreta Gästgiveri, en hälsovecka på Viimsi Spa utanför Tallinn eller kanske en spa-eftermiddag på Sturebadet? Jämfört med hur andra har det i världen just nu kan man ju faktiskt känna sig rätt lyckligt lottad som har tid att drömma om dessa möjligheter till avkoppling.
Jag har det rätt bra ändå!
Nytt år och nygamla puckar
Hoppas att det blivit en bra start på 2009!
Själv firade jag in det nya året på en fest i Gävles gamla börshus. Trots att festen gick i 1920-talsstil blev den relativ opretentiös och trevlig. Kul folk och trvelig stämning. Vad mer kan man önska?
Dessvärre är det ju inte på alla ställen i världen stämningen är harmonisk. Jag förstår att det inte vore så kul att bo i Strängnäs i fall det började dimpa ner raketer från Åkers Styckebruk med jämna mellanrum. Kan tänka mig att en del av mig skulle känna för att spränga hela samhället i luften och göra parkeringsplats där. MEN, för mig skulle det förhoppningsvis även i ett sånt läge framstå som självklart att ett sådant försök bara skulle resultera i mer våld och att detta våld skulle bli ännu mer oförutsägbart.
Så vad sysslar Israelerna med? Vad är det för fel på dem? Och varför ger de sig på civila? Kan bara konstatera att Guds (oavsett vilket namn man vill kalla henne/honom för) vägar är outgrundliga. Om det nu mot förmodan finns något gudalikt, har jag svårt att tro att detta skulle vara dennes plan mellanöstern. En sak är säker. Oavsett hur noga Israel är att utplåna Gazaremsan och Västbanken, så kommer våldet att drabbar dem att tillta i styrka och möta mer förståelse i världen. Dessvärre misstänker jag att de struntar i det.
Om man försöker se till den lite mindre världen, den som jag lever i, så har året börjat i ordningsskapandets tecken. Hade en heldag med Jesper idag om den svenska versionen av vår bok och vårt samarbete med det danska lärstilcentret på Aarhus Handelshögskola. I morgon är det styrelsemöte på jobbet. På torsdag ska jag till Internationella Handelshögskolan i Jönköping för att diskutera handledning av mina doktorandstudier. Trots att finansieringen ännu inte är ihopsydd känns det som att saker och ting börjar ramla på plats. Men osvuret är bäst.
Trots att förutsättningarna för klimatförändringar, krig, världsekonomin och annat känns lite skakiga håller jag tummarna för ett bra 2009!
Själv firade jag in det nya året på en fest i Gävles gamla börshus. Trots att festen gick i 1920-talsstil blev den relativ opretentiös och trevlig. Kul folk och trvelig stämning. Vad mer kan man önska?
Dessvärre är det ju inte på alla ställen i världen stämningen är harmonisk. Jag förstår att det inte vore så kul att bo i Strängnäs i fall det började dimpa ner raketer från Åkers Styckebruk med jämna mellanrum. Kan tänka mig att en del av mig skulle känna för att spränga hela samhället i luften och göra parkeringsplats där. MEN, för mig skulle det förhoppningsvis även i ett sånt läge framstå som självklart att ett sådant försök bara skulle resultera i mer våld och att detta våld skulle bli ännu mer oförutsägbart.
Så vad sysslar Israelerna med? Vad är det för fel på dem? Och varför ger de sig på civila? Kan bara konstatera att Guds (oavsett vilket namn man vill kalla henne/honom för) vägar är outgrundliga. Om det nu mot förmodan finns något gudalikt, har jag svårt att tro att detta skulle vara dennes plan mellanöstern. En sak är säker. Oavsett hur noga Israel är att utplåna Gazaremsan och Västbanken, så kommer våldet att drabbar dem att tillta i styrka och möta mer förståelse i världen. Dessvärre misstänker jag att de struntar i det.
Om man försöker se till den lite mindre världen, den som jag lever i, så har året börjat i ordningsskapandets tecken. Hade en heldag med Jesper idag om den svenska versionen av vår bok och vårt samarbete med det danska lärstilcentret på Aarhus Handelshögskola. I morgon är det styrelsemöte på jobbet. På torsdag ska jag till Internationella Handelshögskolan i Jönköping för att diskutera handledning av mina doktorandstudier. Trots att finansieringen ännu inte är ihopsydd känns det som att saker och ting börjar ramla på plats. Men osvuret är bäst.
Trots att förutsättningarna för klimatförändringar, krig, världsekonomin och annat känns lite skakiga håller jag tummarna för ett bra 2009!
