Ett steg i taget, men åt vilket håll?
På väg hem från Jönköping och första träffen om mitt doktorerande på Internationella Handelshögskolan (IHH) där. Har träffat potentiella handledare och partners i ett möjligt forskningsprojekt som vi ska försöka få fart på. Känns spännande och kul. Är dock en lång process innan alla bitar med finansiering är på plats. Och när väl det är klart kommer det ju att ta ett bra tag att göra själva processen. Nu är jag i alla fall antagen som doktorand. Ett steg på vägen.
Läste precis Annika Marklunds kolumn i Aftonbladet. "Välkommen till en värld där du aldrig räcker till" är rubriken och det handlar om modellindustrin. Hur unga tjejer känner att de inte räcker till. Funderar lite och tänker att "vem gör det då?". Och vem är det som bestämmer när man räcker till? Huruvida man räcker till beror ju på vad och vems referensram man mäter. Jag har människor kring mig som jag ser upp till och som jag tycker är fantastiska utifrån mitt sätt att se det, men som mäter sig själva utifrån en annan måttstock och då inte känner att de räcker till. Och även om man mäter med min måttstock, så finns det alltid utrymme för förbättringar. Dessutom är det ju inte mig de ska göra lyckliga, utan sig själva.
Någon har sagt att det inte är målet i sig som är viktigt, utan resan dit. För mig handlar det inte om att räcka till utan om att bestämma sig för vad man tycker är viktigt, att göra sitt bästa och att det räcker för att man ska "räcka till". Känner direkt att det kommer att vara svårt att "räcka till" under det kommande forskningsprojektet.
Det här med att "räcka till" är lite som det här med förändring. Det är först när man inser att förändring är det normala tillståndet och att det inte finns något slutligt mål att "kommer fram" som man kan få en balanserad tillvaro. Anders på IHH tipsade om en rolig artikel i Ny Teknik där det finns olika metoder för att stoppa gnäll. En Bengt Sahlberg i Götene har skickat in ett "gråstens-bingo" som kan användas för kasta ljus på förändringsfientliga tankar.
Nåväl, det är som med allt annat. Det fins inga perfekta lösningar, men jag har många gånger förvånats över hur långt man kan komma med ett positivt, konstruktivt och kreativt sinne.
Läste precis Annika Marklunds kolumn i Aftonbladet. "Välkommen till en värld där du aldrig räcker till" är rubriken och det handlar om modellindustrin. Hur unga tjejer känner att de inte räcker till. Funderar lite och tänker att "vem gör det då?". Och vem är det som bestämmer när man räcker till? Huruvida man räcker till beror ju på vad och vems referensram man mäter. Jag har människor kring mig som jag ser upp till och som jag tycker är fantastiska utifrån mitt sätt att se det, men som mäter sig själva utifrån en annan måttstock och då inte känner att de räcker till. Och även om man mäter med min måttstock, så finns det alltid utrymme för förbättringar. Dessutom är det ju inte mig de ska göra lyckliga, utan sig själva.
Någon har sagt att det inte är målet i sig som är viktigt, utan resan dit. För mig handlar det inte om att räcka till utan om att bestämma sig för vad man tycker är viktigt, att göra sitt bästa och att det räcker för att man ska "räcka till". Känner direkt att det kommer att vara svårt att "räcka till" under det kommande forskningsprojektet.
Det här med att "räcka till" är lite som det här med förändring. Det är först när man inser att förändring är det normala tillståndet och att det inte finns något slutligt mål att "kommer fram" som man kan få en balanserad tillvaro. Anders på IHH tipsade om en rolig artikel i Ny Teknik där det finns olika metoder för att stoppa gnäll. En Bengt Sahlberg i Götene har skickat in ett "gråstens-bingo" som kan användas för kasta ljus på förändringsfientliga tankar.
Nåväl, det är som med allt annat. Det fins inga perfekta lösningar, men jag har många gånger förvånats över hur långt man kan komma med ett positivt, konstruktivt och kreativt sinne.
Kommentarer
Trackback
