Det går undan...
Den "integrerades" dilemma
Det som är bra med att åka tåg är att man får lite tid att fundera. Den här gången blev det en liten funderingsrunda om varför man ibland inte förstår varandra. Jag har funderat en hel del på det under de år som jag arbetat med skolutveckling. Efter ett tag blir men rätt hemsk och börjar placera in folk man möter i fack för att sedan kommunicera med dem på ett sätt som har funkat på andra personer som man placerat i samma fack. Min strategi funkar för det mesta, men den får mig också att fundera på på vilka sätt vi tänker olika.
En av de mest gångbara kategoriseringen är lärstilarnas uppdelning av de som är analytiska och de som är globala när de processar information. De analytiska vill ha informationen steg-för-steg och veta alla detaljer om ett steg innan man går in på nästa steg. De globala vill ha helheten först. Först när de sett "the big picture" kan de motiveras att börja gräva i detaljerna. Att dessa två ibland får svårt att kommunicera är inte så svårt att förstå.
Mitt problem är att jag när jag gör lärstilsinventorier hamnar mittemellan och benämns som "integrated". Jag är varken eller. På sätt och visa är det en tillgång. Jag kan förstå både analytiska och globala tänkare. Probemet är att de märker att jag tänker annorlunda än dem. Och eftersom jag alltid försöker balansera andra i en grupp, upplever analytikerna mig som global och de globala mig som analytiker. Rita Dunn, som själv är oerhört analytisk, brukar ibland beskriva mig som urtypen för någon som är global. På min arbetsplats finns en och annan visionör tänkare som inte skulle hålla med om det utan blir frustrerad när jag undrar hur de fantatstiska planerna ska sättas i verket.
Det är lite som när jag började som lärare och hade två olika arbetsplatser. En friskola med en stor grupp ungmoderater (se tidigare inlägg) och en arbetsmarknadsutbildning med personer som skulle få en skjuts in på arbetsmarknaden. I det sammanhanget försökte jag balansera gruppernas åsikter när vi pratade ekonomi, vilket fick till följd att de studerande på arbetsmarknadsutbildningen upplevde mig som mörkblå, medan eleverna på friskolan trodde att jag i bästa fall var sosse och i värsta fall kommunist.
Resultatet av att vara "integrerad" är att det finns potential för att bli oense med så gott som allt. Men vem har sagt att det ska vara lätt? Livet är komplicerat, spännande och underbart! Allt intergrerat, på samma gång! :-)
Om struktur, tydlighet, engagemang och viktminskning
De gånga veckorna har jag varit ute och besökt ett gäng av de skolorn som arbetar med konceptet Diplomerad Gymnasieekonom. Under de år jag har arbetat med skolutveckling har jag sett värdet av att det finns en struktur att hänga upp arbetet på. Strukturen skapar en tydlighet som, om den kombineras med ett helhjärtat engagemang, kan få elever och lärare att de lyfta sig själva. Strukturen behöver vara så enkel att man inte upplever det som en stor belastning att inordna sig i strukturen. Men strukturen får inte vara för enkel. Då finns det en risk att man tycker att man "kan själv" och frångår strukturen. Ofta är detta ett första steg till att man också upphör med de beteenden som har skapat förändringen. För ett uthålligt utvecklingsarbete krävs alltså en uthållig struktur.
Detta är något som gäller också på det personliga planet. Viktväktarnas är ett exempel på en (ibland för) enkel struktur för att skapa förändring. Deras point-system är på intet sätt någon "rocket science". Det är en enkel struktur som i grund och botten handlar om att stoppa i sig mindre energi än man förbrukar. Då kommer kroppen att börja förbruka de reserver som samlats och man går ner i vikt. Men när vi upptäcker hur enkelt systemet är, är det många av oss som tycker att vi skulle kunna göra det bättre själva. Därför väntar vi till ett bra tillfälle... någon gång i framtiden.
Jag har själv försökt att gå ner i vikt ett flertal gånger. Oftast har det resulterat i att jag gått ner tre-fyra kilo på ett par veckor och därefter återgått till mina vanliga rutiner varpå kilona ramlat på plats igen. För några år sedan bestämde jag mig för att göra ett seriöst försök att gå ner åtminstone 10 kg och att jag skulle stanna på den vikten. Jag köpte en paket från viktväktarna. Paketet skulle vara speciellt anpassat för killar och innehöll därför en samling "gadgets"; en CD, en stegräknare, ett måttband och lite andra prylar. Jag började mäta, väga och räkna points till förbannelse. Till min stora glädje började resultaten komma direkt och jag blev mer och mer motiverad. Efter tre-fyra månader hade jag inte bara nått mitt mål utan minskat sammanlagt 15 kg i vikt. Genom att fortsätta hålla koll på vad jag åt med ungefärliga points-beräkning lyckades jag också under en ganska lång tid hålla mina nya vikt. Efter något år började jag dock gradvis återgå till mina gamla rutiner vilket gjorde att kilona åter började lagras.
Nyckeln för mig till ett framgångsrikt förändringsarbete är alltså motivation och en enkel och tydlig modell som man följer konsekvent. Min förhoppning är att skolbesöken vi gör hos de skolor som varit certifierade ett tag nu bidrar till att lärare och elever kan behålla sitt engagemang och fortsätta sitt fantatstiska arbete och utvecklas inom konceptet Diplomerad Gymnasieekonom.
För min egen provata del väntar jag på att viktminskningsmotivationen ska återinfinna sig. Medan jag väntar tänker jag beställa en pizza...
När "poppar" du?
Någon beskrev det här med lärande i grupp är som att "poppa" popcorn. Somliga majskorn "poppar" snabbt. Sedan tar det en stund och så börjar merparten att "poppa" i en explosionsartad process. Men hur länge man än låter kastrullen stå på plattan kommer det alltid att finnas några "opoppade" majskorn kvar på botten. Om man försöker att höja värmen för att få de sista att poppa, kommer man att bränna några av de som poppat tidigt.
Tycker mig känna igen det där både på mig själv och de gymnasieelever och lärare jag utbildat.
Är du "poppad" eller "opoppad"?
Konst eller konstigt? Var går gränsen?
Ena veckan var det en student som spelar psykotisk och tas in på St Görans sjukhus. Väl där fortsätter teatern och hon lyckas ta mycket tid i anspråk som kunde används vettigare och dessutom skadas personal fysiskt.
Konst eller konstigt? Det är frågan.
Någon vecka senare hade en annan student som filmat sig själv när han sprayar ner en tunnelbanevagn i trafik med svart färg och avslutar med att krossa en ruta. "Konstverket" fick namnet "Territorial Pissing".
Konst eller vandalism? Det är frågan.
Det här är inte första gången som någon gör kontroversiella saker i konstens namn. Jag kommer ihåg för snart tio år sedan då konstnären Pål Holländer fick för sig att han skulle illustrera de ekonomiska förhållandena i Lettland. Han betalade en "vanlig" kvinna lika mycket som hans hotellrum kostade per dygn för att idka sexuellt umgänge med honom på film. Sedan fick hans flickvän sitta brevid och filma det bisarra uppträdandet. Filmen Buy Bye Beauty blev uppmärksammad i Sverige. I Lettland ledde den till något av en folstorm eftersom man i där uppfattade som att Holländer någonstans i filmen menade att varannan lettiska kvinna skulle kunna ställa upp på samma sak. Detta var natuligtvis något som stötte det lettiska folket. Jag arbetade själv i ett projekt med en del lettiska skolor på den tiden och under närmare ett år var det rätt jobbigt att vara svensk eftersom man förväntades försvara den "svenska" filmen om Riga. Jag kom ihåg en historia om hur Österrikarna skyllde på att Hitler var tysk och vice versa. Så jag försökte med att Pål egentligen var holländare och kom undan med det ibland...
Konst eller korkat? Det är frågan.
"Konst ska väcka uppmärksamhet!"
"Konst ska provocera!"
Javisst, men var går gränsen för vad som är konst, vad som är konstigt och vad som är något annat? Jag ringer min bror som är illustratör och har studerat lite konsthistoria. Han menar att gränsen för vad som är konst är personlig och flytande, men att det måste finnas ett syft med det man gör. Han ser inte heller något tydligt syfte i Konstfackstudenternas arbeten.
En annan fråga är om det är OK att skada något i konstens namn. I Konstfackexemplen blev personer på St Görans skadade och T-baneincidenten ledded till materiell skadegörelse i 100 000 kronorsklassen. Pål Holländers film gjorde många ledsna och upprörda.
Ponera att Usama Bin Ladin ersatte sin turban med en chick konstnärsbasker och rubricerade 11 september-incidenten som en "installation" istället för ett terrordåd. Syftet skulle vara att chocka och utmana etablissemanget samt att lyfta fram USAs missbruk av sin dominerande ställning i världen. Det kanske till och med var så att han ville förgylla New Yorkbornas vy med två jetplan instuckna i Twin Tower-skraporna? Och så råkade de falla ihop.
"Ooops 3000 döda, tänkte inte på att det kunde gå så...."
Konst eller terrorism? Det är frågan.
En absurd jämförelse? Javisst, men mitt syfte är att provocera och väcka uppmärksamhet kring vad som kan få kallas konst. Blev den här bloggen plötsligt konst eller bara fortsatt konstig?
