Mats funderingar...

Morgonen den 1 mars 2007. Jag befinner mig på Stockholm School of Economics Russia i St Petersburg. Det är 15-20 grader kallt ute och min projektassistent Maxim kommer in på kontoret. Tar av sig mössan, ler och säger:
- Mr Johansson. I would like to congratulate you to the spring.
Jag ser förmodligen mycket förvånad och frågande ut. Efter en kort diskussion får jag klart för mig att våren inte har med vädret att göra. I Ryssland gäller följande:
Juni, Juli och Augusti = sommar
September, Oktober och November = höst
December, Januari och Februari = vinter
Mars, April och Maj = vår
Slutsats: 1mars är det vår.

Mer vårlikt kändes det att spendera två dagar i Århus. Snön är borta och även om det blåser, känns det att mars (=våren) är nära. Dessvärre har vi suttit inne och arbetat med våra kollegor på Handelshögskolan i Århus som vi sedan något år tillbaka håller på att bygga upp ett virtuellt samarbete med . I likhet med oss är de en del av the International Learning Styles Network och vi träffas några gånger om året för att utbyta erfarenheter och diskutera utveckling av olika användningsområden för Dunn & Dunns lärstilsmodell. Syftet är att utveckla en modell för hur lärstilar kan användas som ett verktyg för kommunikation, kompetensutveckling i näringslivet.

I går kväll var vi och åt på ett annorlunda, men fantastiskt trevligt ställe som kallas Gormetgaragen. Restaurangen ligger på en bakgård där väggarna är fyllda av graffiti. Vägg i vägg ligger Kaospiloternas lokaler. Restaurangen är dock mycket stilig och maten utsökt.

Ole och Karen har byggt upp ett framgångsrikt lärstilscenter, eller Learning Styles Lab som de kallar det. Förra veckan hade de Rita Dunn på besök och föreläste för 800 personer. Att få möjlighet att samarbeta med kloka människor är något som skapar nya tankar och idéer. När vi sitter och arbetar fastnar min blick på Oles anslagstavla. Där finns en bild med följande citat:
"Be nice to nerds! Chances are you'll end up working for one."

Jag tänker på vad som händer med de som verkligen engagerar sig i något. I Jante-Sverige ska man inte bli överdrivet intresserad av eller duktig på något. Då kommer de som inte kan lika mycket om det förlöjliga det hela så att det ska verka mindre viktigt. Mobbning förekommer både i skolan och på arbetsplatser. Tänk om vi istället hyllade mångfalden och lät människor vara nördiga.

I sin bok "Five minds for the future" presenterar Howard Gardner, som på 1980-talet lanserade sin modell med "multipla intelligenser" de tänkanden som han tror kommer att vara viktiga i framtiden. Ett av dem är det disciplinerade tänkandet som går ut på att det inte längre räcker att bara ha sakkunskaper utan man måste också lära sig att på experters vis se på sitt ämne från oliks vinklar.

Slutsatsen måste bli att de som är nördar har framtiden för sig. Låt detta bli nördarnas vår!

Jag har länge haft två politikstereotyper som jag tycker är extra roliga - "gruvsossar" och "skolmoderater". Båda två vet precis hur världen ser ut och de som ser världen på något annat sätt ser de som oerhört korkade fiender. Den typiska gruvsossen bor i Norrland och ser alla som inte utför ett hederligt kroppsarbete som fiender. Alla från gruppchef och uppåt är maktens hantlangare som profiterar på arbetarklassen. En skolmoderat har också, i kraft av sina 16 års livserfarenhet, en tydlig bild av hur världen ser ut. Hon eller han lever i en nyliberalt drömvärld där allt är möjligt och de som inte fattar att utnyttja detta är hopplösa loosers.

Det senaste decenniets skoldebatt har gett mig ytterligare en politikstereotyp - den "Björklundska Rotaryretorikern". Björklundsk efter vår käre utbildningsminister som ofta gör självsäkra uttalanden på minst sagt lösa grunder. Rotaryretoriker efter alla människor som träffas en gång i vecka för att med legitimiteten av att vara duktig på ett område uttala sig som experter i alla frågor även på alla andra områden. I fredags morse dök den "Björklundska Rotaryretorikern" upp i form av en folkpartistisk ordförande i Trelleborgs gymnasie- och vuxenutbildningsnämnd som gick ut i Sydsvenskan och propagerade för att lärarnas roll som kunskapsförmedlare skulle lyftas genom att knyta lärares löneutveckling till de resultat deras elever presterar på nationella prov. I en intervju i TV4s Nyhetsmorgon förklarade han att skolan har två uppdrag, demokratiuppdraget och kunskapsförmedling, samt att det senare hade fått stå tillbaka i de senaste decenniernas socialdemokratiska flumskola. Vidare hävdade han att det naturligtvis är bra om man i skolan blir "en kul typ", men att det viktigaste är att kunskapsförmedlingen fungerar.

Ett citat som ofta tillskrivs Einstein (men som andra menar kommer från annat håll) är:
"Make it as simple as possible, but not simpler."

Dessvärre skulle jag vilja påstå att många inlägg i skoldebatten faller på eget grepp då de förenklats så mycket att diskussionerna istället blir ytliga och aldrig är i närheten av att komma ner till de verkliga problemen. Den ytliga nivån är attraktiv eftersom diskussionen sker på en nivå där alla kan delta. I kraft av att de själva gått i skolan, kan alla vara experter på skolan.

Inlägget i från Trelleborgspolitikern kunde ha varit ett sådant exempel. Min första tanke var att denna politiker var ett tydligt exempel på hur det demokratiska systemet ibland fallerar och vaskar fram folk som inte förstår det de ska besluta om. Riktigt bekymrad blev jag när det i Nyhetsmorgon framkom att han var... hör och häpna... LÄRARE!?! Det man frågar sig är huruvida författaren är "en kul typ". Nåväl, det finns stolpskott i de flesta professioner. Om man skulle vilja generalisera och vara lite elak, skulle man kunna tänka att de lärare som inte förstår värdet av de strävansmål som finns i läroplanen är sådana som blivit lärare just för att deras egen brist på social kompetens gjort dem omöjliga i andra yrken.

Man kan tycka mycket om Jan Björklund, men hans (i mina ögon väl endimensionella och stundom svagt underbyggda) "sluggerretorik" har lyft fram skolfrågorna och skapat en välbehövlig debatt. Att en skolas resultat behöver följas upp är ett faktum som få ifrågasätter, det som behöver diskuteras är VAD som ska mätas och HUR vi mäter detta. Det jag efterlyser är en professionalisering av läraryrket där man lyfter fokus från att bara förmedla gedigna ämneskunskaper till att bli experter på att utveckla unga människors kompetens.

Om vi lyckas med detta är jag övertygad om att både skolan och läraryrket som sådant kommer att uppvärderas.