Dansbandskampen - been there, done that... (eller kanske inte i alla fall)
Tittade en stund på finalen av Dansbandskampen igår. Lite kan man ju som infödd Strängnäsbo glädjas åt en viss utveckling av staden. Svenska Hem Arena, som det numera heter, ligger i samma område som för 25 år sedan inrymde ett av landets största mentalsjukhus. Anläggningen har efter ett par år som tipshall gått via att vara samankomsthall för 3000 jehovas vittnen under sommarhalvåret till att nu en rad lördagar inrymma 4-5000 dansbandsfreaks. Det är ju ingen U2-konsert det handlar om, men med tanke på tidigare steg i utvecklingen får väl det hela betraktas som en utveckling i rätt riktning.
Nåväl, när jag sitter där och tittar kan jag inte låta bli att känna mig gammal. Det talas om att dansbands-Sverige har utvecklats, men jag tycker att det hela känns ganska bekant från när jag själv spelade i dansband 1986-1989. Kommer ihåg när vi spelade 5-6 kvällar i rad kl 22-03 på en krog i Mariehamn. Det var på sommaren och man kom inte levande därifrån om man inte spelade Hep Stars gamla klassiker "Cadillac" årminstone 5-6 gånger per kväll. En kväll på Flamenco i Köping var det ett par som inte hann gå hem innan de kände att de behövde "idka umgänge" och passade på på dansgolvet. En annan kväll fick vi sällskap på scenen av en kvinna som inte ville släppa oss eftersom hennes man hade blivit berusad och sådana kvälla brukade sluta med att hon fick stryk.
Visserligen sätter Dansbandskampen ett lite mer glamoröst TV-skimmer över branschen, men något säger mig att banden funkar ungefär på samma sätt som si publik. Jag log igenkännande många gånger när jag såg TV-serien "Leende guldbruna ögon" som handlar om invandrardansbandet vars sångare Lennart menar att riktig dansbandsmusik handlar om att "vrida ur sitt hjärta som en wettexduk". Alexander Skarsgård, som spelar dansbandet Boogey Knights sångare, hör Lennarts beskriving och replikerar:
"Du grabben, vi har spelat tillsammans i 12 år och jag måste tyvärr säga att du inte har en aning om vad du pratar om. Dansband det är; trång turnébuss, kall korv med mos från en mack på E18 och att ligga med trebarnsmorsor från Fruängen. Där har du dansbandslivet. Och feta pengar. Varför tror du Vikingarna höll på i alla år?"
Fast vi var nog mer som Lennarts. Lite gulligt naiva sådär. Lyssnade gärna på alla historier, men vågade inte ta ut svängarna fullt ut själva. (Och jo, bilden är på riktigt. Det är jag som står i mitten. Året 1988 har jag för mig) :-)
Se klippet från Leende Guldbruna Ögon på SVTs hemsida.
Nåväl, när jag sitter där och tittar kan jag inte låta bli att känna mig gammal. Det talas om att dansbands-Sverige har utvecklats, men jag tycker att det hela känns ganska bekant från när jag själv spelade i dansband 1986-1989. Kommer ihåg när vi spelade 5-6 kvällar i rad kl 22-03 på en krog i Mariehamn. Det var på sommaren och man kom inte levande därifrån om man inte spelade Hep Stars gamla klassiker "Cadillac" årminstone 5-6 gånger per kväll. En kväll på Flamenco i Köping var det ett par som inte hann gå hem innan de kände att de behövde "idka umgänge" och passade på på dansgolvet. En annan kväll fick vi sällskap på scenen av en kvinna som inte ville släppa oss eftersom hennes man hade blivit berusad och sådana kvälla brukade sluta med att hon fick stryk.
Visserligen sätter Dansbandskampen ett lite mer glamoröst TV-skimmer över branschen, men något säger mig att banden funkar ungefär på samma sätt som si publik. Jag log igenkännande många gånger när jag såg TV-serien "Leende guldbruna ögon" som handlar om invandrardansbandet vars sångare Lennart menar att riktig dansbandsmusik handlar om att "vrida ur sitt hjärta som en wettexduk". Alexander Skarsgård, som spelar dansbandet Boogey Knights sångare, hör Lennarts beskriving och replikerar:
"Du grabben, vi har spelat tillsammans i 12 år och jag måste tyvärr säga att du inte har en aning om vad du pratar om. Dansband det är; trång turnébuss, kall korv med mos från en mack på E18 och att ligga med trebarnsmorsor från Fruängen. Där har du dansbandslivet. Och feta pengar. Varför tror du Vikingarna höll på i alla år?"
Fast vi var nog mer som Lennarts. Lite gulligt naiva sådär. Lyssnade gärna på alla historier, men vågade inte ta ut svängarna fullt ut själva. (Och jo, bilden är på riktigt. Det är jag som står i mitten. Året 1988 har jag för mig) :-)
Se klippet från Leende Guldbruna Ögon på SVTs hemsida.
Kommentarer
Trackback
