Samverkan för ett verklighetsbaserat och livslångt lärande
(artikel i Handel & Ekonomi, november 2012)
Samverkan mellan utbildning och näringsliv är egentligen inget nytt. I det gamla skråväsendet var utbildning en integrerad del av företagandet, där mästare skolade in lärlingar och gesäller i yrket. Efter hand formaliserades dessa utbildningar och under 1900-talets andra hälft kom en allt större andel av ungdomarna att genomgå gymnasieskolan. Även om det funnits många inriktningar, blev gymnasieutbildningarna i allt större utsträckning högskoleförberedande, vilket gav allt mindre utrymme för samverkansinslag. Sedan mitten av 1990-talet har styrdokumenten dock utvecklats till att i allt större utsträckning ställa krav på att både gymnasie- och högskolor samverkar med det omgivande samhället.
För Handel & Ekonomis läsare kommer det naturligtvis inte som någon nyhet att det finns många exempel på hur gymnasieutbildningar samverkar med företag och organisationer utanför skolan. Ofta handlar det om samverkan kring det arbetsplatsförlagda lärandet på yrkesprogrammen, men samverkan är också vanligt förekommande på de studieförberedande programmen. Det är inte ovanligt att samverkan mellan utbildningar och det kringliggande samhället kopplas ihop med den strävan mot entreprenörskap i utbildningen som funnits de senaste decennierna. Eva Leffler (2006) har analyserat grundskolans och gymnasieskolans styrdokument utifrån vad som betonas i den entreprenöriella skoldiskursen och kommer bland annat fram till att ”samverkan med närsamhället är betydelsefull och utgångspunkten ska vara elevernas erfarenheter.” Annika Otterborg (2011) som studerat hur gymnasieelever uppfattar entreprenöriellt lärande refererar till Bengt Johannisson och Torsten Madsén (1997) som menar att ”en aktiv samverkan med både näringsliv och andra organisationer i samhället” främjar elevers företagsamhet. Marielle Peterson och Christer Westlund (2007) tar upp skillnader och likheter mellan entreprenöriellt lärande och samverkan. De menar att det entreprenöriella lärandet sker först vid en mer omfattande form av samverkan som ger eleverna projektorienterade och/eller ämnesövergripande utmaningar.
Gymnasieskolans samverkansuppdrag konkretiseras i läroplanen (SKOLFS 2011:144), som på ett övergripande plan föreskriver att det är gymnasieskolans mål att eleverna ska ha ”kännedom om arbetslivets villkor” inom sitt studieområde och hur yrkesområdet ”förändras i takt med teknisk utveckling, förändringar i samhälls- och yrkesliv samt ökad internationell samverkan”. Av läroplanen framgår vidare att skolans personal ska utnyttja ”kunskaper och erfarenheter från arbets- och samhällsliv som eleverna har eller skaffar sig under utbildningens gång”. Detta ska ske genom att man utnyttjar ”kontakter med det omgivande samhället och dess arbets-, förenings- och kulturliv” och utvecklar ”kontakter med handledare och andra inom arbetslivet som kan bidra till att målen för utbildningen nås”.
I stor utsträckning inriktas målen för samverkan på att göra eleverna studieförberedda och anställningsbara, men samverkan kan också ses i ett större perspektiv. I UNESCO-rapporten ”Learning – the treasure within” (1996) presenterar Jacques Delors fyra pelare som utgör en grund för utbildning. De handlar om att lära för att; leva tillsammans, veta, göra, och vara. I detta sammanhang lyfts samverkan fram som ett sätt att stimulera det livslånga lärandet:
”The concept of learning throughout life leads straight on to that of a learning society, a society that offers many and varied opportunities of learning, both at school and in economic, social and cultural life, whence the need for more collaboration and partnerships with families, industry and business, voluntary associations, people active in cultural life, etc.” Detta är något som ligger väl i linjen med skollagens skrivning om att ”utbildningen ska utformas så att den främjar social gemenskap och utvecklar elevernas förmåga att självständigt och tillsammans med andra tillägna sig, fördjupa och tillämpa kunskaper.” (Skollagen 15 kap 2§, SFS 2010:800)
Samverkan kan alltså vara något som bidrar till utveckling för såväl individer, som för utbildningar, företag och samhället i stort. För de parter som förväntas samverka blir samverkan dock inte alltid eftersträvansvärd. Enligt Huxham och Vangens (2005) kan samverkan som saknar en tydlig nytta för de samverkande parterna i värsta fall bidra till att saker och ting fungerar sämre än de gör utan samverkan. ”Put rather more formally, the argument is that unless potential for real collaborative advantage is clear, it is generally best, if there is a choice, to avoid collaboration.”
En tydlig och ömsesidig nytta är i så fall central för en lyckad samverkan. Min erfarenhet är att nyttan oftast är tydlig för både utbildningsanordnare och studerande, men inte alltid lika tydlig för de företag som deltar. Samtidigt finns det tecken som tyder på att samverkan mellan utbildningsanordnare och företag kan främja både ett individuellt och ett strukturellt lärande i de företag som deltar. Detta stöds exempelvis av Nationella Lärlingskommitténs delbetänkande 2010, där det framkom att lärlingsperioderna ”föder kunskapsutveckling för både handledaren/företaget och lärlingen”.
Samverkan mellan parter i olika sektorer kan vara komplicerat. Harvardprofessorn James E Austin (2002, 2010) lyfter fram ömsesidigt värdeskapande som den viktigaste anledningen till en sådan samverkan. En av de centrala komponenterna i Austins ramverk för samverkan mellan olika sektorer är något han kallar samverkanskontinuum och kategoriserar tre olika typer av förhållanden mellan samverkande parter; filantropisk, transaktion och integration. Filantropisk samverkan är av mindre strategiskt värde och perifer betydelse för de deltagande organisationernas verksamhet. Samverkansaktiviteter är ovanliga, med enkel komplexitet och en begränsad omfattning. Vid transaktionssamverkan har relationen utvecklats till en ömsesidigt givande relation, där parterna har identifierat specifika värdetransaktioner som skapar ömsesidig nytta. Integrerad samverkan kännetecknas av att parterna har ett gemensamt värdeskapande som mål för sina samverkansaktiviteter.
Jag möter ofta lärare och skolledare som tycker att det är svårt att motivera företag att delta i samverkansaktiviteter. Om företagen kan övertalas att ”ställa upp” gör de det ofta för att ta ett filantropiskt ansvar. Eftersom som samma samverkansaktiviteter är av strategiskt värde för utbildningarna, uppstår en obalans som i värsta fall gör att samverkan blir kortlivad. Men det finns också många exempel på hur vakna företag är aktiva och utnyttjar samverkan som en del i utvecklingsarbetet på företaget. På vissa arbetsplatser har det visat sig att handledare låter medarbetarna arbeta med de uppgifter som eleverna har med sig från skolan. Det kan till exempel handla om att man en viss vecka funderar över hur man kan exponera olika varugrupper bättre i butiken. Resultatet blir att även butikspersonalen har möjlighet att utvecklas.
